Sjuklingarna är fortfarande sjuklingar. Dock är båda rätt pigga vilket är skönt.
Leo fick gå en stund till Solveig idag medans jag passade på att träna baka.
Tanken var ju att jag skulle träna idag när jag lämnat Leo och tagit Lexie med mig.
MEN.. eftersom jag jobbar på måndagkvällar och pappan måste vara med barnen från 15.30 så kunde jag inte lämna sjuklingsLexie med pappan på förmiddagen också.
Istället bakade jag jättegott matbröd och ännu en gång kärleksmums. Kärleksmumsen har jag sen frusit in i små munsbitar som är lagom när suget slår på och man kan unna sig liiiiite!:)
Nu ska jag gå och jobba en stund och hoppas att det är varmt i vattnet eftersom jag inte gjort annat än frusit den senaste tiden!
Sjukstuga... för vilken gång i ordningen...?
Skönasöndag inleddes med kaskadspyor i massor av minstingen i familjen.
Lillskruttan fick inte behålla någonting på 6 timmar, men nu går det mycket bättre. *peppar peppar*
Söndagen inleddes även med ett sjukbesked från mannen i familjen. Han har ögoninflammation och en riktigt illa sådan på ena ögat. Stackaren.
Så det är jag och Leo som är på benen, än så länge!;)
Lexie utvecklas
Jag har märkt en förändrig på Lexie de senaste två dagarna. Hon har varit mycket mer självständig och inte behövt hänga på mig konstant på dagarna.
Hon har kunnat sitta själv lite längre stunder och pilla med saker och även kunnat sitta hos andra än mig.
Jag hoppas att detta är en liten vändpunkt för det vore sååå skönt!:)
Min lilla älskling får gärna fortsätta att vara mammig på det sättet som Leo är pappig. För det är extremt charmigt!
Lördag hos familjen Liberto
Lördagen började med tanken att "wohoo jag har inte haft något barn i sängen i natt". Skön känsla.
Igår läste jag i min blogg från när Leo var 6 månader. Han åt också 2 gånger per natt och hade en period när han åt vid 23 och sen vid 05 och sen sov till 08. Så i natt bestämde jag mig för att Lexie skulle få mat när hon skrek om jag inte fick henne att somna om genom att ge henne nappen.
Det blev mat vid 23.30 och sen vid 03. Sen sov hon till 6 när hon ville gå upp. Helt godkänt tycker jag. Nu ska jag köra så här i ett par nätter och se om hon faktiskt får sova istället för vara vaken på nätterna.
När jag gick upp vid 9 så fick Totte gå och lägga sig och sova igen. Under tiden att han sov så städade jag med tanke på att vi barnens farmor skulle komma på besök och fika. När Totte gick upp blev det lunch och därefter naptime för barnen. Lexie sov gott, men Leo ville inte sova. Så han fick komma upp och leka medans jag bakade kärleksmums till fikat.
Kärleksmumsen blev så sjuuuukt goda och jag pressade i mig en eller två bitar för mycket!:) Men det var det värt!
Nu ska jag snart få i barnen lite mat och sen göra mig iordning för en spel/myskväll hos Sara som jag lärde känna genom mammagruppen. Ska bli jättemysigt att träffa de andra mammorna. En till tjej har fått barn nummer två och två av de andra tjejerna är gravida. Så alla har jobbat på rätt bra!:)
När Tottes mamma var här så tog vi lite bilder på familjen. Inga blir ju bra med tanke på hur Leo strular när vi ska fota, men här är iaf en bild på familjen och lite andra bilder!
Raserade grundstenar
Jag blir så rysligt trött på att inte få sova.
Jag vet att det kanske inte är så roligt att läsa om mina nattliga (läs barnens) äventyr men jag måste skriva av mig.
Jag går och lägger mig vid 22 tiden igår med alldeles för mycket tankar i huvudet att jag inte alls kunde somna. Totte kommer upp och lägger sig efter en stund och vi ligger och pratar av oss lite. Vid 23.30 börjar Lexie skrika och jag måste gå in till henne och få henne att somna om. Det tog ca 10 minuter men sen sov skruttan gott i sin säng igen.
När jag väl kommer tillbaka till sovrummet så sover Totte. jaha.. jippie...
Jag försöker somna och efter många om och men så måste jag ha somnat men vaknar med ett ryck vid 01.30 av att Lexie skriker. Då är det bara att gå ner till köket och värma mat till Lexie. Jag matar henne i hennes rum och försöker lägga ner henne sängen. Då protesterar dock lilltjejen och jag som precis somnat innan jag vaknade med ett ryck orkar inte bråka. Så jag tar med mig Lexie in till oss och lägger henne tätt intill mig vilket fungerade natten innan.
MEN.. inte inatt. Lexie pratar och ger ifrån sig glädjetjut om vartannat. Jag stoppar i öronproppar och försöker ignorera ljuden och inte minst alla vassa naglar i mitt ansikte. När det inte går att ignorera försöker jag än en gång lägga in henne i hennes säng så att hon kan fortsätta prata där. Men nejnej... inte ska hon ligga där utan att skrika och väcka resten av familjen.
Jag tar återigen in henne till mig (Japp så okonsekvent det kan bli och emot alla mina principer!!!!). Lexie börjar lugna ner sig och somnar periodvis och vaknar sen och river mig i ansiktet. När klockan är 4.40 är jag så extremt trött att jag går ner och gör mera välling till henne. Hon dricker upp den och somnar DIREKT i min famn. Då bär jag in henne återigen till sin säng och lägger ner henne utan problem.
4.44 ligger jag i min säng och ska ÄNTLIGEN få sova och somnar som en stock.
5.30 vaknar Leo med ett tjut och vill gå upp. Det vill INTE jag så han får lägga sig brevid mig i sängen och trycker sig intill mig och somnar direkt.
MEN HALLÅ!?!?! JAG ÄR INTE GJORD FÖR ATT HA BARN I SÄNGEN! JAG HAR KLARAT ÖVER 1.5 ÅR UTAN ATT HA LEO I SÄNGEN.....också ska han börja nu! Vad har jag gjort!!!
Den här sömnbristen tär så mycket på mig att mina grundstenar i uppfostran raseras.
Aja.. när Leo somnar så somnar jag sen så vaknar jag klockan 7 av att han tassar runt i sovrummet och tittar runt. När jag vaknar så blir han överlycklig och säger att han ska gå ner och titta på Bärgarn. Totte fick gå ner och titta på Bärgarn jag fick titta vidare på kudden i en timme!
Snart hoppas jag att jag får sova så att jag kan bygga upp mina grundstenar. Hmm... eller måste jag bygga upp mina grundstenar för att få sova. Ja det är frågan...!?! Det värsta är att jag inte ens har energi att besvara frågan utan måste inse mig besegrad av sömnlösheten och ta dagen som den kommer.
Kontrollfreaket i mig gråter inombords!
Det är en jäklans tur att boven i dramat är söt!;)
Träning och vikt
Min PT är bortrest den här veckan och det känns lite som att någon har tagit min snuttefilt.
Det är ju löjligt men min PT är en av de viktigaste personerna i mitt liv just nu. Hon finns där som någon slags både vänlig och hård själ när jag behöver det som mest.
Jag har insett att jag kan mer än jag tror. Hon bevisar det för mig varje gång vi tränar. Det roliga är att hon egentligen inte måste göra så mycket för att jag ska nå den där lite högre nivån på träningen. Hon behöver stå där och göra så att jag inte fuskar eller att inte den lata sidan av mig tar överhand och gör så att jag ger upp. Hon vet exakt vad hon ska säga för att peppa mig. Jag vill inte höra att jag är duktig, men när hon säger att jag är STARK... då jäklar kan jag ta i det där lilla extra.
Denna vecka har jag alltså varit tvungen att träna själv och det har gått riktigt bra. Jag vet att jag har kommit över något slags hinder denna vecka och hade min PT varit hemma hade kanske träningen gått ännu bättre.
Idag bestämde jag mig för att springa den där streckan som konditionstestet var på som jag gjorde den 1 December. Då sprang jag hela vägen men var livrädd för att aldrig kunna göra om det.
Då sprang jag på 18.07 tror jag det var och idag sprang jag på 15.17!!!!
Fan va nice o känna att det händer något. Däremot blev jag ju livrädd igen att jag aldrig skulle kunna göra om det igen. haha Jag måste få pli på mina hjärnspöken nu!
Sen pratade jag om häromdagen att jag snart har nått min bröllopsvikt och med tanke på att vågen i morse stod och pendlade mellan 82,9-83,0 så bestämde jag mig för att testa den. Jag var helt säker på att den inte skulle gå och stänga...
weeehooo
Han har åkt vattenrutschkana själv för första gången. Min lilla älskling börjar bli stor!
ohhh vad jag blir lycklig över att se detta, för att inte tala om vad lycklig Leo var. Han åkte typ 10 gånger innan det blev dags att gå upp. :)
-1
Idag är inte direkt min lyckodag (även fast jag trodde det när jag klev på vågen i morse vilket jag ska berätta mer om senare).
Jag skulle till naprapaten klockan 9.30 inne i stan så jag var tvungen att lämna Leo lite före 9 idag. Lexie har sovit som en kratta hela natten (för vanlighetens skull) och när hon sovit har hon i stort sett sovit på mig. Jag blir gaaaalen!
Barnen vaknade strax innan sju och Totte gick upp med dem medans jag fick hela 45 minuters sömn på egen hand. (Jiiihaaa)
När jag stressat ner till bilen med båda barnen och satt i Lexie i framsätet på passagerarsidan och Leo på sin stol i baksätet så ska jag gå in och hämta isskrapan i bilen. Då går inte förardörren att öppna. Så då i all stress får jag flytta Lexie från passagerarsätet till baksätet och akrobatera (kanske inte är ett ord, jag vet ej) in till förarsidan den vägen för att öppna dörren och hämta isskrapan.
När jag lämnat Leo så åker jag och Lexie in mot stan och där jag hade tänkt att parkera var det världens största vägarbete så det gick inte så då fick jag åka till ett garage i närheten. Inga problem, jag betalar och sen springer jag och Lexie mot naprapaten i högsta fart jag kan åstadkomma och kommer bara 3 minuter försent.
Under behandlingen skriker Lexie som en stucken gris i 45 minuter även fast jag håller en hand på henne hela tiden. (suck)
När jag väl är färdig och tar upp henne i famnen så blir hon glad direkt. Snacka om mammagris!
När vi sen kommer till bilen så börjar proceduren för mig att hoppa in i förarsätet genom passagerarsätet. När jag väl satt mig och ska sätta igång bilden och åka ser jag att jag har fått böter. MEN VA FAAAN!!! JAG HAR JU BETALAT!
Meeeen i all hast så glömde jag lägga fram biljetten i fönstret.
Jaja.. nu är vi hemma och jag har ställt mig på vågen än en gång för att se om det jag trodde var min lyckodag i morse kanske bara var en synvilla. Men nejdå! Jag har faktiskt gått ner 1 kilo på bara några dagar nu. Då var platån över och jag känner mig back in business.
Detta betyder att jag nu bara har 1 kilo kvar till "bröllopsvikten" och när jag når den ska jag pröva min brudklänning...
Så denna dag kanske inte är så dålig ändå!
rädslor och annat
Det har hänt mycket de senaste dagarna, sådär mycket så man blir trött bara man tänker på det.
Tyvärr är det inte bara roliga saker som hänt utan även sorgliga. Jag har tänkt mycket på vad som är viktigt här i livet.
Jag har även funderat på vad det är jag inte delar med mig av här i bloggen. Saker som jag nog egentligen skulle behöva skriva om men som är liiite för privat för att vilja lägga ut till allmän beskådan.
Jag har valt att ha denna blogg öppen för att jag älskar att läsa om folks liv. Då kan jag inte gå runt och hålla min blogg stängd, för om alla andra skulle göra det då skulle jag inte ha nåt roligt, spännande, sorgligt, uppmuntrande, peppande osv att läsa om på dagarna!:)
En sak som jag inte skriver om här är mina största rädslor. Saker som jag lever med dagligen och som förmodligen är det som kan dra ner mitt positiva tänkande i fördärvet. Jag försöker att inte tänka på mina rädslor så mycket i hopp om att "syns inte, finns inte". Men jag har insett att det inte riktigt fungerar så.
Så jag ska ta mig ännu en funderare på om jag kanske ska blotta nån av dessa rädslor någon dag.
Jag har iaf kommit igång med träningen ordentligt igen nu efter Lexies sjukdomsvecka. Det är störtskönt men tyvärr så lider jag av ett extremt sug efter socker och kolhydrater. Jag inser nu vilken sjukdom det här är. Det lider av samma jävla beroende som vilken alkoholist, nikotinist eller knarkare som helst. Det gör ont i hela mig när det där suget väl smyger sig på. Allt jag vill göra är att äta. Äta äta äta onyttigt onyttigt onyttigt. Det är helt galet!
Jag har bättre karaktär nu än jag haft på mycket länge, men när livet blir tungt på ett eller annat sätt så sätter det igång. Då spelar det ingen roll hur länge jag hållt upp.
lördag
Igår blev en rätt lugn dag med familjen.
Jag skulle dock åka till Täby och köpa ett par leopardleggings som jag skulle ha till min djuriska outfit på kvällen. Det nalkades nämligen födelsedagsmiddag för min nära vän Lojsan. Hon är en av mina äldsta vänner och hade bestämt sig för att ha 10års jubileum på temat hon hade på sin födelsedagsmiddag när hon fyllde 18.
Temat var såklart Djuriskt!
Jag hade bestämt mig för att ha en leopardfärgad klänning jag har eller en leopardfärgad blus, men när jag väl var i Täby så såg jag den perfekta klänningen. Jag antog att de flesta skulle köra leopardkortet och inte gå all in för det här. Men jag känner, va tusan, allt eller inget.
Så jag hittade en perfekt gul klänning med ett svart skärp som skulle förvandla mig till ett Bi eller en geting. Outfiten blev enligt mig perfekt till slut. Såklart var jag den enda som hade gått all in! Det var en till som faktiskt hade tänkt och hade en riktigt bra outfit och det var min vän Louise som var skata. :)
Jag tog inga bilder från själva middagen igår men jag bjuder iaf på mig själv i min "bioutfit".
21 Januari 2011
Veckorna går så oerhört fort, det är nästan så att jag blir lite mörkrädd och får existentiell ångest.
Men.. jag har äntligen börjat njuta av att vara här och nu och det är mer än vad jag någonsin kunnat göra tidigare i livet. Totte frågade när vi åt lunch idag hur det var med mig och om jag önskade mig något.
Jag funderade en stund och insåg sen att jag faktiskt inte behöver någonting. Möjligtvis behöver jag en större hårddisk på min dator... booooring!
Jag tränade med min PT i förmiddags och är helt slut i kroppen nu. Det sköna är att det märks sådan stor skillnad på styrkan nu mot tididgare. Jag har självklart märkt av en förbättring i konditionen även fast den är långt ifrån vad jag önskar att den var. Det är bara att fortsätta kämpa. Styrkan är såklart också långt ifrån där jag vill vara, men som sagt, kämpa på!
Viktnedgången står still nu vilket är lika trist som det alltid är när det händer. Vågen står på 83,9-84,0 och har gjort det i över 2 veckor. Sånt kan driva mig till vansinne. Men som jag sagt tidigare så är mitt mål först och främst att må bra och att klara av att springa en mil i sommar och vikten får ramla av som den vill.
Så nu har jag 2 kilo kvar till vikten jag hade när vi åkte på bröllopsresa... och när jag tittar på bilder därifrån så kan jag inte riktigt förstå att jag snart väger lika mycket som där. Fast o andra sidan så det enda jag stirrar mig blind på är magen och den kommer i ärlighetens namn aldrig att se ut som den gjorde för 2.5 år sedan. Det är inget jag sörjer. Jag hoppas bara att jag någongång kommer att kunna sätta på mig en tight klänning eller jeans och en tajt topp utan att se gravid ut. Sen hur magen ser ut där under tröjan är det ändå ingen som kommer att behöva titta på förutom jag och mannen min!:)
Seg dag igen
Lexie sov så sjukt dåligt i natt... och jag sov då ännu sämre.
Totte tog Leo till mormor i morse och jag fick sovmorgon. Tyvärr så täckte det typ bara 1/3 del av mitt sömnbehov så när Lexie la sig för sin långa vila mitt på dagen så gjorde även jag det.
Förut så älskade jag att sova på dagen men nu är det verkligen bara segt. Jag blir om möjligt ännu tröttare.
Jaja.. nu har jag hämtat Leo hos mormor och sitter framför datorn en stund innan det är dags för bus och middagsfix. Sen åker jag iväg på informationsmöte på den nya förskolan som barnen är antagna till. Det blir spännande, jag hoppas hoppas hoppas att jag tycker att det är okej. Jag är inte direkt nådigt kritisk mot förskolor och deras arbestssätt.
Lexie var så söt idag. Hon är så mammig så att man blir galen för det mesta men idag så fick mitt mammahjärta sig en riktig boost. Hon sitter i soffan och leker och jag måste springa på toa. Det bästa är när man är ensam hemma så kan man ha toadörren öppen så ser hon mig genom spegeln i hallen. Hon börjar såklart gråta när jag går ifrån henne. Så fort jag pratar med henne genom spegeln så tystnar hon och tittar fashinerat på mig. MEN... efter en stund så bryter hon ihop och gråter stora krokodiltårar. Såklart så slutar hon DIREKT när jag är tillbaka hos henne och hon fyrar av värsta leendet. Detta lyckades jag såklart fånga på bild. Min fina fina tjej!:)
MYSA
Både Leo och Lexie har nu fått plats på futuras international pre-school i Täby. Det är nästan så att jag hoppas på att vi blir kvar till 1 januari 2012 nu!:)
Jag kom igång med träningen idag igen. Skönt. Känns som att det var en månad sedan jag tränade sist när det i själva verket bara har gått en vecka. That's a change in personality!
Nu är det redan onsdag, jag kan inte fatta att veckan gått så fort även fast barnen varit sjuka. Eller det kanske är just därför. Vi har fått chans att mysa och bara göra nada! Leo ville verkligen inte gå till mormor i morse. Eller han ville gå till mormor men han ville inte lämna oss och hemmet. Redan när han skulle klä på sig på morgonen så sa han att han skulle ligga i soffan och mysa.
När sen ytterkläderna skulle på skulle han gå och lägga sig i soffan och mysa.
När vi väl kom till mormor så försökte han springa till dörren för att gå hem och mysa. Min lilla myskille! Jag vet att han har det så bra hos Solveig att det inte är jobbigt att lämna honom ens när han blir ledsen. Så fort han kommer upp i Solveigs knä och hon börjar prata med honom sådär som bara hon kan så lugnar han ner sig.
Hon håller på att lära honom färgerna just nu vilket inte är något jag lägger energi på alls hemma. Han hade full koll på vilken färg som var röd på hans strumpor i morse är hon frågade honom. Jag kan inte förstå hur mycket han kan och lär sig hela tiden. Det är helt underbart! Vår alldeles egen lilla Leonidas är en lite kille nu!
Nu ska jag gå och bada med Leo och alla hans kompisar hos mormor. Lexie ligger och sover så hon får nog bli hemma med pappan. Hon skulle ändå inte få bada idag med tanke på att jag inte vill att hon ska bli sjuk igen nu!
Förskola hemma och i Seattle
Lite energi har kommit tillbaka i huvudet men tyvärr inte i kroppen. Jag vet att det är för att jag dragit ut på träningen alldeles för länge men samtidigt vet jag inte hur mycket träningen skulle givit när jag inte får sova någonting.
Energin i huvudet gör iaf att jag gjort några bra saker idag.
Dels har jag satt barnen i kö till en ny "international pre-school" här i Täby. Det är möjligt att det inte blir aktuellt förens vi är tillbaka i Sverige men jag vill ha en bra kontakt med dem nu så att chansen finns att de kan börja där så fort vi är tillbaka.
Jag vill att den engelska barnen kommer lära sig nu när vi är borta inte är bortkastat utan att den finns levande hela tiden även här i Sverige. Jag har alltid velat att mina barn ska gå i en engelskspråkig skola när de väl börjar i skolan så detta blir perfekt.
Denna förskola har inte öppnat än och det gick att ställa sig i kö först idag. Så nu står Leo i kö för att börja 1 Maj och Lexie till att börja 1 September. Jag vill ju helst inte att Lexie börjar men det kan vara så att jag blir tvungen att jobba lite under hösten om vi är kvar i Sverige. Jag funderar då på att bara gå ut och vikariera lite och sen kunna vara hemma så mycket som möjligt med barnen. Vi får se hur det blir med det.
När jag väl satt barnen i kö till förskola i Sverige så började tankarna flyga bort till Seattle. Hur kommer det bli där borta!?!
Jag vet att jag vill att Leo börjar i förskolan där direkt. Dels för att ta till sig engelskan så snabbt som möjligt och för att få kompisar och inte minst bli en del av det amerikanska samhället. Lexie o andra sidan kommer jag nog att hålla hemma.
Det är inte så mycket för hennes skull som för min egen. Jag tror att det kommer att bli lättare för mig att träffa människor om jag får möjlighet att gå på lekträffar och till musikgrupper och annat skoj.
Sen är det en ekonomisk fråga. För oss att ha två barn heltid på förskola där borta skulle kosta runt 10-14000 kronor i månaden. Det är helt galet mycket pengar och med tanke på att jag förmodligen inte kommer få arbetstillstånd till en början så är det ganska onödigt att spendera de pengarna.
Jag älskar att vara hemma med barnen så det ska bara bli roligt. För mig känns det dock viktigt att Leo som redan har en del språkliga svårigheter får alla möjligheter att lära sig på bästa sätt. Det kommer inte jag kunna ge honom så då blir en plats i pre-school perfekt!
Friskstuga
Äntligen är sjuktrenden bruten. Leos feber är borta och Lexie är normal i magen.
Vi tar dock ännu en dag i soffan med tanke på att man ska ha en feberfri dag innan man går tillbaka till förskola/skola/dagmamma.
Vi måste väl ut och röra oss någonting idag men jag är inte alls sugen. Jag har hamnat i något slags slömode som gör att jag inte har lust till någonting förutom att just ligga i soffan. Jag får lite ångest bara av att tänka på att ta mig till gymmet. Det känns inte bra alls. Måste komma ur det här nu!
Det första jag ska göra för att känna mig bättre till mods är att ta med mig Leo ner och duscha och fräsha upp oss. Klä på oss riktiga kläder och även om vi inte lämnar huset se lite representabla ut. (Man vet ju inte vem som kan komma och plinga på dörren!)
NÄSTA!
Lexie mår bra nu. Det har till och med kommit riktigt bajs och jag och Totte hurrade som fånar. :)
Leonidas den lilla skrutten är däremot skruttig. Han är inte magsjuk (tack och lov), han har feber och ...ja feber. That's it.
Det är så typiskt Leo. Feber och så får man försöka lista ut anledningen till febern. Jag hoppas att det inte är öroninflammation igen, men skulle inte bli förvånad.
Jag börjar komma på fötter rent kraftmässigt. Förra veckan höll på att ta knäcken av mig. Nu har jag dock fått sova helt okej så jag hoppas att en natts till sömn så är jag tillbaka. Jag hoppas att jag orkar gå och träna och att jag tar mig i kragen och börjar äta lite bättre igen.
Har massa bilder på min nya kamera jag fått, men orkar inte lägga in dem nu. Får bli till imorgon!
update
Lexie är fortfarande inte bra. Hon är riktigt ynklig och nu har vi börjat med vätskeersättning mellan och i samband med de små målen med mat. Stackars liten ser riktigt riktigt sjuk ut. Jag hoppas att det vänder idag annars måste jag ta henne till sjukhuset imorgon igen tror jag.
Leo är det bättre med. Han har dock börjat drömma extremt mycket på nätterna så inatt vaknade han alldeles förtvivlad. Vi var tvugna att ta in honom till oss där han fick lugna ner sig och mysbusa lite tills jag kunde gå och lägga honom igen.
Totte mår bra och jag mår bra. Men jag är så SJUKT trött. Jag måste gå och lägga mig samtidigt som barnen ikväll tror jag om nästa vecka ska fungera!
Lugna gatan
Mellan tittandet på datorn och byte av bajsblöjor så har det inte hänt mycket. Nu har jag iaf lagat lite middag till Leo och han har fått i sig den. Snart är det dags att börja med kvällsbestyren och godnatt ritualerna för barnen. Sen blir det en lugn kväll i soffan för min del!
Hoppas ni njuter av er lördag!
Rotaviruset
Ja just det... så var det det här med Lexies lilla kompis Rota.
Hon är en lite tröttare och mer ynklig version av sig själv annars så känner vi igen vår lilla tjej nu. Hon har kunnat äta ordentligt (små mängder men ändå regelbundet) sen vi kom från sjukhuset och visst kommer det ut igen men inte i så stora mängder att det är någon fara.
Så vid 10.30 i morse ringde jag sjukhuset för att skriva ut dotra mi.
Klockan 11.15 kaskadkräks hon ut allt hon ätit och lite till.
Jo men visst. Så då var det bara att ringa till sjukhuset igen och berätta detta och det är nog ingen fara, men sjukt frustrerande. Nu hoppas vi att nästa mål mat får stanna i den lilla kroppen.
(Inget RS virus eller influensa i hennes kropp iaf!)
Bakislördag
Jaha så sitter man då här alldeles för bakis för att vara en bra mamma. (Eller vågar man skriva/säga så!)
Äh... it's a fact och jag hade riktigt roligt igår!
En av mina bästa vänner hade examensfest då hon nu är färdig läkare. Hon är så otroligt duktig och jag hade inte kunnat vara en mer stolt vän. Hon har dessutom redan fått jobb så det är väl ett bevis på hur duktig hon är!
Jag tyckte att jag var värd att ha roligt efter att ha legat isolerad på sjukhuset och jag tog mig verkligen den friheten ordentligt. Det krävs att man har en helt underbar man för att dessa typer av frihetsutsvävningar ska fungera. För det är ju inte bara när jag var borta igårkväll som det krävs att han ställer upp utan även idag på morgonen när jag inte mådde direkt toppen.
Nu ligger barnen och sover middag så jag passar på att sitta vid datorn en stund. Ska fortsätta kolla in reprisen av Let´s dance!:)
Sa inte jag....
Sa inte jag att jag var trött på bajs... Alldeles nyss var det som att gud (eller vem han/hon nu än är) stod där uppe och tänkte, "jaaa eftersom Johanna inte är så trött så ska vi spela henne ett litet prank!".
Hela familjen sover middag och vaknar med ett ryck när Lexie vaknar och gallskriker. Jag går ner med Lexieliten och matar henne medans Totte går och ska ta upp Leo. Jag hör bara "OJOJOJOJOJOJOJOJOJOJOJOJOJOJ" från övervåningen och en Leo som bärs från sängen till badkaret. Då tänker jag att "jaha.. nu är det magsjuka där också."
När jag matat klart Lexie går jag och hämtar handduk och allt som behövs till Leo. Sedan går jag med tunga steg uppför trappan för att se krigszonen som väntar.
Det positiva: Leo är inte magsjuk.
Det negativa: Leo har tagit av sig blöjan och har sen bestämt sig för att bajsa i sängen och sen ligga och fortsätta sova i det. It was poop everywhere!!!
Kan jag säga att jag i det läget inte ville vara mamma just där och då?!;)
Bilder
Här är några bilder. Först från dagen då Lexie började kräkas när jag var tvungen att syselsätta Leo i diskhon för att kunna ägna mig åt Lexie.
Andra bilden är Lexie innan jag bestämmer att vi är tvugna att åka in.
Tredje bilden är sykonen tillsammans nu när vi kommit hem från sjukhuset. Både Leo och Lexie är väldigt glada över att se varandra igen. Leo kramar och vill bära sin lillasyster och Lexie lyser upp så fort hon ser storebror. 
Permission från AL
Då har läkarna varit här igen och vi får åka hem (på permission!).
Lillskruttan har fortfarande ganska kraftiga diaréer och det är viktigt att jag håller koll på vätskeintag och kisseri. MEN... det är inte det som gör att vi inte blir utskrivna. Lexie har nämligen fått världens hosta under natten och de misstänker RS.
Det går ju en hel del RS och vi har ju suttit i väntrummet på akuten så nu har de tagit prover på skruttan så får jag resultaten på dem imorgon. Om det nu är så att det är RS så kan andningen bli påverkad eftersom kroppen redan kämpar hårt med att få bukt med Rota-viruset i magen.
Jippie!
Aja, vi får iaf åka hem. Sen är det rätt skönt att vi fortfarande är inskrivna på avdelningen så får vi komma hit direkt om det är så att hon blir sämre igen.
Permis på Kopparvägen, HERE WE COME!
Dag 13- Den här veckan
hehe.. ja nu är ju den här veckan snart slut vilket ingen kan vara gladare över än Lexie och möjligtvis jag.
Denna veckan har alltså varit full av kräk, bajs, sjukhus och inte allt för sunt levene för mamman.
Nu hoppas jag att vi om en timme slipper det här stället och får åka hem. Jag hoppas också att mannen min kan tänka sig att jobba kväll (på hans arbetsplats i Seattle jobbar han ju realtime med dem då) så att jag får sova.
GOOOOOD I'm tired!
Om vi ska försöka se fram till nästa vecka så hoppas jag att den fylls av friska barn, träning och andra roliga saker!!!
Droppet är borttaget
Vid fyra i morse när jag och Lexie sov som sötast kom en sjuksköterska (läs sjukskötare) och störde och skulle ta bort droppet.
Det är väldigt positivt att droppet är borttaget, mindre positivt att bli väckt.
Jaja.. sen dess så har vi sovit lite, busat lite, skrattat lite och Lexie har bajsat mycket.
Tror ni jag är trött på bajs nu då eller!?!
Dag 12- I min handväska
Detta blir enkelt... använder nämligen inte handväska.
Jag har det jag behöver i fickorna, kortdosa, telefon och nycklar.
På bättringsvägen
Lexie börjar må bättre. Under dagen var hon riktigt dålig, det enda hon ville göra var att sova. Hon vägrade äta och tyckte att livet var så jobbigt att hon inte ens orkade skrika när hon blev irriterad på mig.
På em/kvällen var grabbarna i våra hjärtan här och hälsade på. Då lös Lexie äntligen upp och Leo gjorde att hon vaknade till liv igen och hon ville tom äta. Sen dess har hon varit sig själv igen. Lite tröttare, men dock sig själv.
Nu ska hon snart få en omgång mat till, sen dröjer det någon timme tills det vill ut igen. Vi har fått reda på vad det är för något hon är drabbad av och det är ett "Rota"- virus. Det är ett virus som alla drabbas av i någon form medans de är små. Ju mindre de är desto hårdare drabbad blir man oftast. Sen så bygger man upp ett försvar mot detta virus och detta förklarar varför resten av familjen klarat sig.
Skönt att veta!
Dag 11- Min personlighet
Har ju missat lite i min bloggutmaning nu så jag passar på att ta igen det nu när Lexie ligger brevid mig och sover sött.
Min personlighet. Detta tycker jag är bland det svåraste att svara på....
Jag har sagt flera gånger att om det finns någon jag inte skulle vilja leva med så är det mig själv. Jag är extremt envis, naiv, principfast på en nästan parodisk nivå och har svårt att ta kritik.
Samtidigt är jag en positiv, optimistisk, levnadsglad människa med massor av äventyrslust. Jag älskar att stå i centrum och att vara "duktig". Jag tycker att det är rent onödigt att gräva ner sig för saker som händer i livet utan har ett mantra att "var i det, ta tag i det och gå vidare".
Jag är ambitiös och när jag ger mig in i något gör jag det helhjärtat. Jag älskar nya utmaningar och har en rädsla för att stangera i både mitt privatliv och i arbetslivet. Jag älskar att diskutera och försöka förstå andra människors syn på saker och ting. Jag har dock som jag nämnt tidigare ofta väldigt fasta åsikter som det kan ta ett tag för mig att omvärdera.
Jag är väldigt självständig och tar ogärna hjälp av folk. Även om jag ibland kanske behöver det så har jag svårt för att be om hjälp, i alla sammanhang.
Jag är en kärleksfull person som vill de flesta människor väl. Jag vill ge människor omkring mig kärlek, men kanske inte alltid vet hur man gör.
Det finns säkert både bra och dåliga sidor jag antingen glömt eller inte vet att jag har, men det där ger nog en ganska klar bild av vem jag är!;)
Sjukhus.. me no like!
Lexie vår lilla skrutta blev inte direkt bättre efter senaste blogginlägget. Jag spenderade 1.5 dygn med att mata min lilltjej var 5 minut och ena timmen fick hon behålla både vätskeersättning och till viss del modersmjölksersättningen och andra timmen kom allt ut nästan samtidigt hon fick det i munnen.
Igårkväll när klockan var typ 22 så började jag bli lite orolig. Hon hade sovit i stort sett hela dagen och hon fick inte behålla någonting jag stoppade i henne. JHon hade runt 39 graders feber och ag började märka lite tecken på uttorkning men fortsatte mata var 5e minut tills jag vid 24 tiden insåg att jag var tvungen att åka in till Astrid Lindgren igen.
Väl på akuten var det helt fullt, jag var på väg att vända i dörren. Men... Lexie hade inte kissat på över 12 timmar och jag bestämde mig för att stanna kvar tills hon hade kissat. TUR var väl det. Kissade gjorde hon inte utan bajsade bara ut allt jag gav henne.
När vi äntligen efter 4 timmar fick träffa läkaren så gick det rätt snabbt iaf. Det beslutades att hon skulle läggas in och få dropp.... och här är vi nu.
Hon fick ett dropp som gick från 05-09 i morse. Sen var läkarna här på rond och beslutade att hon behövde ännu mer dropp så nu ligger hon med dropp sedan tre timmar tillbaka. Hon har fått behålla ca 150 ml mjölkersättning sedan i morse, men vill nu inte äta. Hon är extremt trött och är bara sig själv i några minuter innan hon somnar igen.
Läkarna kommer igen i eftermiddag så får vi se vad som sägs då men vi blir med största säkerhet kvar tills imorgon. Nu har Totte varit här och lämnat datorn så nu kan jag iaf titta på film och blogga. SKÖNT! Totte erbjöd sig att byta med mig men med tanke på att jag sovit minimalt de senaste 3 dygnen så är det skönare för mig att vara här än att ta hand om en energifylld Leo. Jag saknar honom dock som tusan och önskar att jag skulle orka vara hemma med honom. Samtidigt vet jag att jag inte skulle kunna koppla av för att Lexie ligger här. Så jag är nog där jag behövs mest just nu. Leo avgudar sin pappa och all tid han får med Totte är guld värd!
Jag vet familjer som aldrig har varit på akuten med sina barn under hela deras uppväxt och det känns inte som jag gjort annat än att åka in till akuten med mina. Nu är ju detta första gången för Lexie, men med Leo har jag varit inne ett antal gånger. Det är helt galet! När jag sitter i bilen på väg till akuten känns det som att jag är någon jäklans kycklingmamma som alla läkare stör sig på. Sen visar det sig ganska snart att det i alla fall har varit rätt att åka in. Undantaget var väl när jag åkte in med Lexie i förrgår då hon faktiskt var pigg. Men det var ju bara för att jag lyssnade på dem på Vårdguiden.
Magsjuka
Här ligger bloggandet nere pga magsjuka. Än så länge är det "bara" Lexie som är drabbad.
Det började igår vid 12 tiden på dagen då hon kaskadspydde när hon låg och sov sin middagslur. Efter det kräktes hon flera gånger och fick absolut inte behålla någon mat. Efter lite rådgivning med vårdguiden var det matning var 5e minut som gällde. Det gick toppenbra i 2 timmar, men sen bröt helvetet ut igen.
Vi begav oss till Astrid Lindgren innan läggdags på vårdguidens inrådan. Helt onödigt kände jag redan när jag åkte och jag hade så rätt. Det var dock skönt att få lite konkreta råd på exakt hur mycket hon bör få i sig för att jag ska kunna låta henne sova i lugn och ro.
Det gick snabbt på sjukhuset och vi var hemma vid 22.30 tiden och då fick hon lägga sig för natten. Efter lite 5ml/5min matning vid 00.30 så somnade vi skönt och vaknade inte förens pappan i huset skulle gå och lägga sig vid 3.30. Tyvärr så gav vi Lexie lite för mycket mat på en gång då. Hela 60 ml.... Det kom dock ut med raketfart bakvägen så då var det bara till o gå upp igen och sätta igång med 5ml/5min med vätskeersättning. Lexie har slumrat till och från sen dess och ligger nu äntligen och sover i sin säng igen.
Nu var det ju dock dags för Leo att vakna så nu sitter vi och tittar på Bolibompa. Han får vara hemma resten av veckan för jag misstänker att det bara är en tidsfråga innan det sätter igång för Leo också. Sen håller jag alla mina tummar att jag och Totte slipper. Jag ligger väl riktigt risigt till med tanke på att jag tagit hand om allt kräk och bajs med käraste Lexie.
Japp nu vet ni varför uppdateringarna kanske kommer att komma lite sporadiskt!
Mammans finaste
Dag 10- Det här hade jag på mig idag
Kul att denna post kom idag när det enda jag gjort idag varit sovit, sprungit och jobbat.
När jag sov hade jag på mig pyjamasshorts med rosa prickar på från Kappahl och ett vit linne från MQ.
När jag sprang hade jag träningskläder från Nike, hoodie från G-Star Raw och den flådigaste mössan i stan.
När jag gick till och från simhallen hade jag mjukisbyxor från Victorias Secret och en V ringad svart tröja från ingen aning.
När jag jobbade i simhallen hade jag en stulen baddräkt från Yasuragi Hasseludden, svarta shorts och ett grått linne från HM.
Jiiihaaaa
Jag önskar att jag kände jiiihaaaa i min kropp idag med tanke på det framsteg Lexie gjorde i natt. Tyvärr så har inte jag fått mig så mycket sömn i natt i alla fall.
Efter bra råd från Cilla och lite eftertanke från mig själv så började jag fundera på vad den där kvällsmatningen klockan 22 egentligen gjorde för gott. Visst Lexie åt, men hon fick ju också lära sig att det var okej att vakna efter 3 timmar efter att jag lagt henne i sängen.
Så igår efter övervägande bestämde jag mig för att ta bort det kvälls/nattmålet också. Jag vet ju att hon klarar sig utan maten så det skulle inte påverka henne på något sätt alls förutom möjligtvis förbättra sömnen i en förlängning. Jag hade bestämt mig för att inte gå och sova förens första dusten med Lexie vid 22 var över. Eftersom hon gick och la sig en timme senare igår så gick tiden och klockan blev 22 och ingen Lexie vaknade. Klockan blev 23 och ingen Lexie vaknade. När klockan var 23.50 kunde jag inte sitta i soffan och vänta längre så då gick jag och gjorde iordning mig för sängen och först då vaknade Lexie. (bara där var vi på rätt väg)
Sen fick jag henne att somna om i min famn på bara någon minut och la ner henne i hennes säng. Hon sov i kanske 5 minuter innan hon vaknade och då lyckades jag få henne att somna om i sin egen säng och hon sov i kanske 5 minuter till. När hon då vaknade la jag henne brevid mig i sängen och lät henne somna riktigt hårt innan jag la ner henne i sin säng.
Då var klockan 01 och jag somnade till slut. När nästa gång vaknade av att Lexie skrek var klockan 03.50!
Då blev det mat och sen somnade hon om till klockan 5.30 när hon absolut ville gå upp. Men då fick hon ligga brevid mig i sängen och störa tills Totte gick upp vid 6.30. Nu har dock den hårda vardagen börjat igen så jag fick glatt gå upp vid 7.30. Däremot har jag bestämt mig för att stanna hemma hela dagen idag med lillskruttan och strunta i att skjutsa runt Totte till olika möten för att få ta bilen att träna. Han får ta bilen och jag och Lexie tar hand om allt här hemma (lägger oss och sover) och struntar i att träna idag.
Dag 09- Min tro och livsfilosofi
Under mina år i livet har jag haft ett antal personliga kriser som framkallat olika slags sökande.
Ett av dessa sökanden var sökandet efter en tro.
Jag har under hela mitt liv gått i kyrkan minst en gång per år och jag har alltid gillat det. Ett slags ro har infunnit sig i kroppen blandat med någon slags kärlek av något jag inte kunnat sätta fingret på. Jag har inte haft en religiös uppväxt på något sätt. Värderingar och annat som mina föräldrar har fört över på mig har kommit från livserfarenhet snarare än religion.
Jag är döpt och konfirmerad och det har alltid betytt mycket för mig och jag skulle inte vilja vara utan framför allt min konfirmation. Jag har alltid älskat att lyssna på julevangeliget inför jul och försökt ta till mig vad våra traditioner grundar sig i. Dagen då mitt sökande efter tro började på riktigt kom dock av en förlust. Sommaren då min kusin gick bort förändrades allt för mig. Jag var i en känlslig period i livet redan som det var och sökandet och behovet av en tro blev enormt.
Min tro som den ser ut idag grundar sig på att det finns något högre. Jag tror på gud (eller inte för att jag kallar den det där uppe gud, men saken är väl densamma) och jag finner ro i att det finns något som jag kan prata med och överföra en del av min oro och tankar till. Sen tror jag att "everything happens for a reason". Det finns så mycket i mitt liv som inte bara kan vara tillfälligheter.
Jag är inte i behov av att veta säkert, jag mår bra av att det finns möjlighet till eftertanke och som sagt TRO!
Stjärnor har alltid betytt mycket för min tro, de är magiska enligt mig. Jag kan finna tröst i att titta på stjärnorna och när jag var yngre var jag helt säker på att man blev en stjärna när man dog. Alla man ville skulle komma till samma stjärna fanns i samma stjärna och så började den lysa starkare och starkare för varje själ som kom dit.
Min livsfilosofi däremot grundar sig i något helt annat. Det är inget annat än ren och skär optimism och positivt tänkande. Jag tror att med en positiv grundinställning så blir allt i livet lättare. Jag vill vara glad, dela glädje och sprida glädje. Självklart kan jag inte alltid göra det och jag har tillfällen i livet då jag bara vill gå och dö. Det hoppas jag dock att jag kan hålla för mig själv och inte behöva sprida den negativa energin till andra.
Om det finns något jag avskyr i livet så är det människor som sprider negativ energi kring sig. De som försöker tynga ner andra med sina problem och inte ge något positivt alls tillbaka. Självklart ska man få prata om livet där allt både bra och dåligt ingår. Det viktigaste är dock att i relationer till andra låta de positiva överväga det negativa.
Kärlek är det första budordet både i min tro och livsfilosofi!
Japp.. that's it.
Lexies sömnrutiner
Jag är en extremt envis människa och det är inte ofta jag träffar någon som är lika envis som jag själv. Nu har jag tyvärr fått en i min familj. Dotra mi är precis som sin mor envis och ger sig inte.
Leo han fick dras med sin mammas rutiner från dag 1 och blev en relativt nöjd liten kille direkt. Jag har alltid sagt att barnen blir vad man gör dem till. Det är kanske en lite väl snäv och naiv bild av verkligeheten men jag tror fortfarande på det till 90%. Jag tror inte att Leo föddes snäll utan att han blev trygg av mina strikta rutiner och visst har han haft perioder när han inte sovit bra eller varit grinigare än vanligt, men de är inte många och när de hänt inte långdragna.
Lexie däremot, hon föddes in som en virvelvind i den här lilla familjen med perfekta rutiner. Hon fortsatte vara en virvelvid och fick aldrig de där rutinerna lika snabbt som jag hade velat. Kanske för att hon faktiskt protesterade och det tog emot att ha en liten skrikis när Leo skulle sova. Samma sak på natten, det tar emot att hon blir arg för att hon väcker resten av familjen som sover sin skönhetssömn.
Det var så otroligt mycket lättare med nummer 1. Då levde mamma, pappa och barn på de premisserna som bestämdes i hushållet. Nummer 2... herregud, då har man ju redan en nummer 1 att gå efter.
Jaja...
Lexies rutiner ser ut som följer:
18.30- bada med mamma och storebror
19- Kvällsmålet och somnar någonstans vid 19.30
22- Lexie vaknar och vill ha mat och tar ibland en stund på sig att somna om
00-01- Lexie vaknar och vad hon vill har jag ingen aning om (tidigare åt hon nu strular hon) Sen är hon vaken till typ 03 ibland längre.
03-04 Lexie vill ha mat och somnar oftast direkt men vaknar sedan från och till fram tills hon vill gå upp vid
06.30 Då går hon oftast upp med pappan sin och äter, myser och leker och sover sedan vid 11 tiden. Beroende på hur länge så sover hon antingen en eller två gånger till på eftermiddagen men aldrig efter klockan 16.00.
Om någon har något tips på hur jag kan förbättra vår situation så hojta till. Tidigare har jag varit stenhård med att hon ska sova i sin säng med tanke på att JAG inte kan sova med henne tätt intill mig. Nu de senaste nätterna har hon dock fått sova med mig mellan att hon vaknar vid 24 tiden tills att hon ska ha mat nästa gång. Hon sover liiiiite bättre, men inte mycket. Dock får inte jag en blund....
Tidigare så försökte jag bara få henne att somna om i sin egen säng med mig sjungandes med handen vänligt med bestämt på hennes höft. Eller i värsta fall tagit upp henne i min famn och fått henne att somna där innan jag lagt ner henne igen. Nu sover hon dock så oroligt att det inte är någon idé att låta henne ligga kvar i sängen eftersom hon ändå väcker mig var 10e minut. 
Ännu ett foto som Malin tagit med vår kamera som jag försökt redigera. Jag håller fortfarande på att lära mig photoshop så allt kanske inte är perfekt, men jag övar!:)
Innebusdag
Idag har vi haft en riktig innebusdag. Jag har inte klivit utanför dörren en enda gång, jo en gång för att slänga soporna men då var jag bara ute med ena foten. Jag har hunnit ta hand om tvätten, städat lite och mest av allt har jag bara busat med barnen.
Vanligtvis blir jag tokig av att vara hemma en hel dag eftersom det inte känns som att jag åstadkommit något. Tack vare att jag hunnit tvätta och att barnen varit nöjda hela dagen så känns det helt okej ändå.
Kvällen ska jag bara spendera framför datorn och Totte ska jobba. Jag ska väl snart gå och sova och hoppas att jag får några timmars sömn i natt. Lexie har inte varit rolig i natt, hon har inte varit lugn om hon inte legat precis intill mig. Jag blir ju tokig av det men vad gör man inte för sin lilla skrutta.
Känns nästan mer som söndag när jag tänker efter men tack och lov är det söndag imorgon!
Dag 08- Ett ögonblick jag vill minnas för evigt
Jag kan inte välja ett ögonblick så från och med nu heter denna dagens bloggtext helt enkelt "ögonblick jag vill minnas för evigt".
- Det ögonblick när jag insåg att jag inte behöver någon annans kärlek för att älska mig själv, sittandes på mitt "ställe" i Brisbane.
- Det ögonblick när jag såg Totte för första gången.
- Det ögonblick när vi gick in i kyrkan för att gifta oss.
- Det ögonblick då Leonidas flög ut och då han las upp på min mage.
- Det ögonblick då jag precis kämpat ut Lexie och hon las upp på mitt bröst.
Det finns säkert fler ögonblick jag vill minnas för evigt, men dessa kommer jag på nu helt spontant!
Barnens djungel och insomnia
Idag har jag inte suttit ner hemma i många minuter. Nu äntligen har jag en stund framför datorn vilket känns riktigt skönt.
Natten innebar nada sömn för Johanna. Ännu en natt av ingen möjlighet att somna för att tankar snurrar om egentligen ingenting alls. Eller det som snurrar är träning, viktnedgång, huvudvärk och när ska Lexie vakna... friskt? Nej inte mycket!
När jag ÄNTLIGEN somnat vid 3 tiden så vaknar Lexie. Jag har absolut ingen ork att vara konsekvent att vänta med att ge henne mat vilket hon egentligen inte skulle få förens vid 4. När hon ätit massor så sover hon stötvis i 30 minuters intervaller... detta gör att jag i stort sett hinner lägga huvudet på kudden och slappnat av när det är dags för att vakna med ett ryck igen.
När klockan var 6.30 gick Totte upp med Lexie och då vaknar såklart Leo så hann fick fullt hus på morgonkvisten. Jag fick sova med vissa störningsmoment till klockan 10.15. Då blev det full fart på mig eftersom jag skulle träna på förmiddagen. Jag tog med mig Leo som fick leka i barnpassningen under tiden att jag tränade. Träningen gick okej, men inte så bra som jag hoppats på. Men det var tredje rätt hårda passet denna vecka...
När jag kom ner till barnpassningen för att hämta Leo så går han runt och låtsas laga mat och matar en liten bebis som är i Lexie size. Sååå sött!
Efter träningen skyndade vi oss hem och lagade lunch. Efter att vi ätit så bestämde vi oss för att åka till Barnens Djungel ute i Arlanda Stad. Leo somnade i bilen på vägen dit och lekte sen som en liten tok i 2 timmar i hoppborg, bollhav och i en gigantisk klätterställning. Han njöt och fick med sig både mamman och pappan upp i både hoppborgen och klätterställningen.
När vi skulle gå därifrån bröt såklart lillkillen ihop vilket är standard just nu. Han bryter ihop så fort något går mot honom. Han somnade som en stock i bilen på vägen hem och när vi väl kom hem och ätit middag så har vi bara fortsatt att busa. Älsklingarna har skött sig exemplariskt!
Okej, vilket dagboksinlägg det blev, totalt ointressant och en ren update av dagen.
Kan ni hjälpa mig att somna ikväll tror ni. Skänk mig en tanke eller två så kanske jag får lättare... eller nåt!;)
Dag 07- Framtiden
Framtiden... ojojoj... jag har inte så mycket tankar om framtiden om man jämför med hur det såg ut i mitt huvud för ett par år sedan.
Mina starkaste framtidsdrömmar har större delen av mitt liv att ha barn. Nu sitter jag i min drömframtid och njuter (inte när jag inte får sova, men annars). Jag har en underbar familj och jag trivs fantastiskt bra med att vara mammaledig.
Nu måste jag kanske skaffa mig nya framtidsdrömmar....
Fast... just nu känns det svårt med tanke på att framtiden innebär en flytt och en oviss tidsplanering.
Jag har ju inte någon aning om vad USA flytt och allt kring det kommer att innebära så har jag svårt att ha några tankar om framtiden där. Självklart hoppas jag att vi kommer att skaffa oss vänner och en fungerande vardag. Jag kommer att vara hemmafru till en början eftersom jag inte får något arbetstillstånd på de visum vi kommer att åka på. Jag hoppas att Leo kommer att snappa åt sig engelskan relativt snabbt och trivas i förskolan där. För övrigt hoppas jag att Lexie skall trivas hemma med mig och att Totte kommer att göra stordåd på sitt nya jobb.
Annars handlar de flesta tankarna om framtiden på vad som kommer att hända när vi kommer tillbaka till Sverige, men det kan vi ta någon annan gång!:)
2011 hoppas jag i alla fall kommer innehålla massor av roliga händelser och att familjen och alla i min närhet får må bra. 
Tack Malin!
Här är en på Lexie som hon fixat till oss.
TACK MALIN TVEDT!
En underbar dag
Idag har vi varit på Sjöhistoriska museet och pysslat i deras pysselverkstad. Vår underbara vän Malin jobbar där och det var verkligen himmelriket för mina två konstnärskillar. Medans vi pysslade (killarna pysslade och jag tittade på) så passade Malin som också är en fantastisk fotograf på att fota kreativiteten som flödade.
Så.. en bild säger mer än 1000 ord och här får ni se vår dag i bilder:
Dag 06- Dåtiden
Min dåtid har varit både väldigt bra och i sina perioder väldigt dålig. Trots det ser jag allt som hänt mig som lärdomar inför framtiden den tid jag ska ta tillvara på. Dock är jag inte en människa som tycker om att leva i det förflutna. Det som har varit har varit ocn nu vill jag leva i nuet och se framåt.
Det finns dock vissa saker som jag är stolt över i min historia och det är vad jag åstadkommit med mitt liv. Jag är en positiv och glad människa med flera meriter i ryggen. Mest av allt är jag stolt över att jag lever ett tryggt och stabilt liv med fantastiska människor omkring mig!
Dag 05- Vad är kärlek
Vad är kärlek- according to me!
Nu har jag funderat på det här länge och väl, inte bara idag utan större delen av livet faktiskt.
Kärlek är så oerhört stort för mig för kärlek finns i ALLT! Familjen, vänner, den där speciella personen, mat, äventyr... ja ni förstår nog.
Störst för mig är nog kärleken till livet. Den gåva som vi alla fått som vissa tar tillvara på bättre än andra. Jag älskar att leva och när jag är riktigt lycklig och får göra något jag tycker om ja då känns kärleken allra mest.
Hur känns då kärleken kan man fråga sig. Jag tror att den är individuell i varje enskild person. Jag tror även att den utvecklas under livets gång.
Jag tror nämligen att det man kände när man var yngre då hela världen skakde när man träffade någon kille/tjej bara var ren förälskelse som man gärna ville förväxla med kärlek. Kärleken för mig är dock djupare än så. För i all kärlek behöver det inte finnas någon förälskelse, även om det i de flesta fall av kärlek finns en förälskelsefas.
Kortfattat skulle jag kunna säga att kärlek är det som gör livet värt att leva, oavsett vad man finner kärleken i. Det behöver inte nödvändigtvis vara den där speciella personen eller familjen eller barnen, det kan vara det där man väljer som sin kärlek.
För mig är dock den största kärleken förutom livet min familj. Min "originalfamilj" bestående av mamma, pappa, bror och bror är min första kärlek. Nu har den utökats till min valda kärlek och mina kärleksgåvor!
sömn och dokumentär
Vår lillskrutta sov bättre inatt. Hon vaknade fortfarande EXAKT efter 3 timmar efter senaste måltid, men det tog mig bara 13 minuter för mig att få henne att somna om. Sen sov hon 2 timmar till och då fick hon mat. Sen sov hon i 4 timmar till.
Problemet är att jag knappt sovit någonting i natt. Jag är superstressad över någonting. Förmodligen av känslan att inte veta när jag ska bli väckt nästa gång.
Jag gör allt för att försöka slappna av men det händer nada. Hjärtat bara dunkar och tankarna snurrar.
Aja.. det är ju en begränsad period det här, det är bara att tänka positivt.
Leo har både kissat och bajsat på pottan sen senast jag skrev. Idag har han dock vägrat gå på pottan. Det har nog blivit lite för mycket för min känsliga kille. Så nu får vi ta och trappa ner det där lite. Jag har inte tvingat honom men uppmuntrat lite väl mycket kanske. Så nu taggar vi ner så får han kissa på pottan när han själv vill.
Nu ska jag snart titta på dokumentären på TV 4. Missa den inte! 21.00 "drömmar om ett leende".
Dag 04- Mina vänner
Jag är välsignad på det sättet att jag har människor omkring sig som bryr sig om mig. Jag har vänner som betyder allt för mig och som jag vet att jag skulle kunna höra av mig till närsomhelst om det är något som hänt eller jag behöver prata om.
Jag är dock en människa som gillar ensamheten och att umgås med "bara" min familj vilket gjort att mina vänskapsrelationer ibland har blivit lite lidande. Samtidigt så är det så att de som är mina närmsta vänner nog har förstått det vid det här laget.
Mina äldsta vänner är det tjejgäng jag blev en del av under högstadiet. Vi har umgåtts i olika konstillationer och alla tillsammans under alla dessa år. De betyder massor för mig och även fast vi inte hörs varje dag eller kanske ens varje månad så vet jag att de finns här. Vi har så otroligt mysigt och roligt när vi ses. Jag är i en annan fas i livet än vad någon av de är och jag älskar att få komma ut med dem och bara vara Johanna och inte "mamma Johanna". Det roliga är att vi alla har valt väldigt skillda karriärer men trots det så har vi något stort gemensamt och det är vår historia!
Lollo, Tess, Maria, Lojsan, Louise, Malin och Caroline- TACK för att ni finns!:)
Sen har jag en vän som en gång gav mig en kylskåpsmagnet med citatet "Friends are the family you choose for yourself". Denna tjej ser jag mer som den syster jag valt själv. Vi har extremt mycket gemensamt och mycket i vår uppväxt och historia har varit väldigt lika. Hon är i precis samma fas i livet som jag själv och vi har på något vis följt varandra sedan vi lärde känna varandra. Idag har vi känt varandra i 7,5 år men det känns som att jag haft henne i mitt liv jämt.
Hannah<3 you mean the world to me!
Sen finns det vänner som jag önskar att jag ägnade mer tid åt. Ni vet vilka ni är!:)
lite lika
Ja ni... hur får man en 5 månaders bebis att sova. Jag får henne att sova, men hon är ju så jäklans social att hon vill vara vaken och snacka på nätterna. Hon är inte grinig eller så utan bara väldigt pratglad.
Jag har inte vairt konsekvent med någonting när det gäller denna lilla så jag anser att jag på sätt och vis bara har mig själv att skylla. Men det var sååå mycket enklare med barn nummer 1 när man kunde sova på dagarna när han sov och vila med honom i soffan osv.
Vi har lyckats få bort ett nattmål nu, så hon äter klockan 22, 03 och sedan 07. Betydligt bättre än 22, 01, 04 och 07.
Tyvärr så ligger hon ändå vaken mellan 01 och 03 och snackar så sömnmässigt för mig blir det inte bättre alls. haha
Jag måste ha fått det där lilla trollet för mina synder. Jag klarar mig inte utan sömn, jag blir knäpp!
Sen har jag hamnat i någon jobbig period där jag har sjukt svårt att somna. MÅSTE komma ur den för jag förstör för mig själv.
Nog skrivet, nu ska jag gå och sova istället!
Dag 03- Mina föräldrar
Jag är som sagt uppvuxen med min mamma Gunilla och pappa Bosse.
Pappa är 61 år gammal och har jobbat med reklam och de senaste åren har han ägt en livsmedelaffär. Nu är han dock frivilligt arbetssökande, eller låtsaspensionär. haha
Utan pappa skulle jag inte klara mig.
Min pappa är den där som jag alltid kan höra av mig till. Han ställer ALLTID upp och finns där i alla lägen och är en av de mest omtänksamma människor jag vet. Han är fullständigt osjälvisk och det kanske inte alltid har varit till hans fördel i livet men för mig som hans dotter så har det inte varit annat än bra.
Hans roll i mitt liv har förändrats genom åren och vi har aldrig haft en så nära relation som vi har idag och hoppas verkligen att det fortsätter så.
Pappa, jag älskar dig!
Mamma var en underbar människa som jag har ärvt många av mina egenskaper av, både bra och dåliga.
Mamma var en fantastisk pedagog och en extremt stor förebild för mig i mitt yrke som förskollärare/lärare.
Under min uppväxt har relationen till min mamma gått från bra till inte alls bra till underbart bra. Min mamma pushade mig enormt i simningen och tyckte kanske inte att mitt beslut att sluta simma var det bästa jag kunde ta. Då började vår relation knaka i fogarna ordentligt. Hemma hos oss bråkade man inte öppet utan man visade att man var arg genom att ignorera och vara tyst. Detta har jag och mina bröder döpt till "kalla kriget".
Jag tog beslutet att flytta hemifrån redan när jag gick på gymnasiet och då förbättrades min och mammas relation enormt. Då blev min mamma min bästa vän. Den där som jag aldrig trodde att jag skulle klara mig utan.
Vi åkte på semester tillsammans ensamma varje år och där gjorde vi det vi gillar allra bäst, badade, solade och åt och drack gott.
Tyvärr blev mamma diagnostiserad med lungcancer i april 2008 och gick bort bara 3 månader senare. Under de 3 månaderna spenderade jag och mamma väldigt mycket tid tillsammans och det var väldigt viktigt för mig. Jag fick på något vis leva mig in i vad som komma skulle. Självklart så är saknaden och sorgen efter mamma enorm. Men jag klarar mig, och det är mycket tack vare mamma.
Sen är det faktiskt tack vare min pappa som det har gått att gå vidare så pass "enkelt" för mig. Han får stå ut med att jag ringer varje dag och pratar av mig!:)
Usch o fy
Traumatiserad son
Prinskorven här hemma är traumatiserad. Han har varit en liten djävul på eftermiddagen/kvällen och skrikit, bråkat och gjort livet odrägligt för oss och inte minst sig själv. Han har pratat om något som vi inte förstått och försökt förklara om och om igen och vi har suttit som frågetecken. Han har sagt samma ord om och om igen och det har låtit som mormor eller något liknande sen har han gjort rörelser med armarna som något som flyger runt runt.
När han sedan skulle gå och sova så vägrar han. Det är inte vanligt alls utan då har vi som vana att ta upp honom tills han är trött och vill gå och sova vilket oftast bara är typ 30 minuter senare.
Idag när vi plockat upp honom ur sängen så lekte han och lekte och lekte och det fanns inget stopp på honom. När jag till slut sa att vi skulle gå och sova så pekade han på soffan och sa sova. När vi sa nej så blev han förtvivlad men jag gick ändå upp med honom till sängen.
När vi kom upp till sängen så skrek han som aldrig förr och jag gick in till honom igen. Då började han än en gång prata om det han försökt förklara hela dagen.... och DÅ... helt plötsligt så förstod jag.
Han säger BOM BOM och gör rörelser som påminner honom om fyrverkerierna på nyårsafton.
Han är rädd för fyrverkerierna och vi satt och pratade länge om att fyrverkerierna är färdiga (ett ord som han förstår mycket väl då han använder det när han ätit färdigt) och att vi säger hejdå till bom bom. När vi pratat ett bra tag så vill han ha en nalle i sängen. Han har inte haft nallar i sängen sen han var nyfödd. När han får ner nallen i sängen så sitter han och håller den som en bebis. Jag ber honom lägga sig ner och han ligger och kramar nallen.
Jag säger godnatt och att jag älskar honom. Då säger han godnatt tillbaka.
Nu ligger han och snackar i sängen som vanligt innan han somnar.
Men lilla skrutten! Tänk att han försökt bearbeta dessa fyrverkerier hela dagen och vi har inte förstått. Det var ju en jäklans tur att jag fattade nu. Jag hoppas att han förstod nu att det inte är några fler bom bom och att han inte behöver vara rädd.
Tisdag 21.00 TV 4
Jag såg precis en reklamsnutt på TV 4 om en dokumentär som går på Tisdag klockan 21.00.
Det är en dokumentär som heter "Drömmen om ett leende" och mina tårar började rinna direkt när jag såg reklamen. Alla de där barnen som är födda med precis samma missbildning som Leo. Skillnaden är att Leo hade turen att födas i Sverige och de andra barnen i ett U-land där det inte finns några resurser alls till att laga det trasiga.
Leo som när jag tittar på idag sällan tänker på att han är född med spalt. När jag tänker tillbaka på hans livsresa så handlar det ju en hel del om han spalt. Han föddes trots allt trasig och är fortfarande till viss del trasig. Han har ingen hel käke och tänderna kommer att komma hipp som happ. Han har en bit kvar innan han når normen perfektion men till slut kommer han att vara där.
Se den där dokumentären!!! Kirurgerna, sjuksköterskorna och all annan ideell personal som krävs för det där projektet är änglar i mina ögon! Nu ska jag torka tårarna och komma ihåg hur lyckligt lottade Leo och vi är!
Leo min älskling som är finast precis som han är!
Dag 02- mina syskon
Daniel och Fredrik, mina storebröder och största idoler. Ja det är faktiskt så det har varit även om inte de vet det.
Jag pratade så mycket om mina stora idoler när jag var yngre att folk till och med tröttnade på att jag pratade om dem och snackade skit bakom ryggen på mig om att jag skröt om mina bröder. Detta tyckte jag då var jättejobbigt med tanke på att jag i mina ögon bara var världens stolstaste lillasyster som hade turen att ha världens bästa storebröder.
Idag kan jag inte annat än skratta åt det med tanke på att jag förstår precis vad andra kan ha tänkt om mig. Jag ville gärna stå i centrum och jag kan tänka mig att skryta var precis det jag gjorde. haha
Daniel är 10 år äldre än jag och vi har inte bott tillsammans i så många år då han flyttade hemifrån tidigt. Han tog tidigt beslutet att han skulle arbeta som skådespelare. Detta har han gjort så länge jag kan minnas. Han har gjort allt från tvsåpor tidigt i sin karriär till musikal och till riktigt seriös teater. I dagsläget hör man brorsan på TV och Radio dagligen då han dubbar reklamfilm och barnfilmer.
Fredrik är 7 år äldre än jag och vi bodde hemma tillsammans under större delen av min uppväxt. Vi gnabbades en hel del när vi bodde tillsammans men i hemlighet har hans närhet betytt enormt för mig. Fredrik har valt en karriär som ekonom och jobbar idag på ett företag där han är chef för ett antal säljare och säljer typ antivirusprogram... eller nåt. Jag är inte helt säker, jag vet bara att han är den i familjen som är ekonomisk både på jobbet och hemma.
Relationen till mina bröder har varit väldigt viktig för mig. Daniel har varit en mentor för mig i livet på ett filosofiskt och livstänkande plan. Fredrik har varit en mentor för mig i de konkreta frågor som uppkommer i livet. Han har även hjälpt mig igenom en extremt tung period i livet.
Båda bröderna har idag fru och två barn var. Daniel har Alice och Knut som är 10 och 7 år. Fredrik har Max och Klara som är 3 år och 9 månader. Kusinerna som jag hoppas kommer ha otroligt mycket roligt tillsammans i livet.
Nyårsafton 2010
Efter ett moget övervägande bestämde vi oss för att spendera nyårsafton hemma i vår ensamhet.
Vi busade i snön på eftermiddagen för att sedan gå hem och göra oss nyårsfina. Vi tog oss ett sista bad för året och började sen stylingen. Jag tvingade Totte att sätta upp kameran på stativet för att ta en nyårsbild på familjen. Tyvärr fick vi inte en enda icke blurrig bild på hela familjen och det bästa resultatet fick ni se redan igår.
Vi lagade 3rättersmiddag och njöt av maten!
Kvällen spenderades sen i soffan som vanligt. MEN.. bara det att vi faktiskt klätt upp oss för varandra gjorde kvällen rolig.
Vi tittade på Sällskapsresan 2 vilken är en av mina absoluta favoritfilmer och sen tittade vi på Skavlan och sen väckte vi Leo.
Självklart skulle Leo vara med och titta på fyrverkerierna. Han tyckte nog att vi var rätt knäppa för när vi gick ut med honom nedbäddad i vagnen så såg han väldigt suspekt på oss. Han sa att han ville gå upp och sova. Stackaren. haha
Efter fyrverkerier och skål i världens godaste champagne så la vi Leo och han sov gott ända till klockan 9 idag. Lexie o andra sidan... herregud, vad ska jag ta mig till med den där lilltjejen.
Hon vaknade vid 00.30 och låg och snackade och snackade och snackade tills hon började gnälla. Inget hungerskrik dock...
Så då tog jag henna och la henne i min säng på min arm, satte i öronproppar och försökte sova med henne brevid. Det svåra i den här ekvationen är dels att jag inte kan sova med någon nära och jag har ännu lite svårare att sova när någon försöker klösa ut ögonen på mig.
Till slut måste jag dock ha somnat för att jag vaknar 03.40 av att jag inte har någon känsel i armen. Jag försöker lägga ner henne i hennes säng men då vaknar hon såklart. Då gav jag henne mat (Då hade hon klarat sig i 5 timmar och 40 minuter utan mat, rekord på mycket länge) och sedan somnade hon gott. Då sov hon i hela 1 timme innan hon börjar strula. Sen strular hon tills hon får mat vid 6.30 och då sover hon faktiskt till klockan 8.40. Duktig tjej!:)
Trots att det varit en natt med minimalt med sömn för mig så lyckades vi ta bort ett nattmål. Det känns som en delseger i alla fall! 2011 NU KÖR VI!
Dag 1 en presentation av Johanna Liberto
Jag är Johanna, en 28 årig tjej som är född och uppvuxen i Danderyd utanför Stockholm. Där har jag bott i större delen av mitt liv tillsammans med mamma och pappa och mina två storebröder, Daniel och Fredrik.
Under hela min uppväxt så har jag simmat. Ganska tidigt blev jag rätt duktig och tillhörde de bästa i stockholmsområdet. Simning är en sport som kräver extremt mycket av den som utövar sporten. Många timmar har spenderats i bassängen och kanske inte alltid till min belåtenhet. Jag hade dock en väldigt drivande mamma som stöttade och puschade mig till 100%. Detta gjorde att jag fortsatte sent upp i tonåren och i perioder gick det väldigt bra.
Efter att min "simkarriär" tog slut så tappade jag bort mig själv. Jag var ju den där tjejen som simmade och var riktigt bra på det. Jag försökte hitta mig själv på både det ena och det andra sättet men fann aldrig riktigt den där som var inom mig. Jag hittade olika tjejer på vägen som hade olika uttryckssätt. Under mitt första år på gymnasiet mådde jag riktigt dåligt men eftersom jag i grund och botten är en väldigt positiv människa försökte jag bryta mitt negativa liv och göra något positivt av det. Jag valde att gå om årskurs 1 på gymnasiet och gick andra omgången estet teater. Det passade mig och mitt lite deprimerade jag perfekt. Där träffade jag människor jag kunde relatera till. Det kanske inte nödvändigtvis fick mig att må bättre, men jag fick i alla fall utforska mig själv.
Under gymnasiet träffade jag en kille. Den där killen jag trodde att jag skulle leva resten av mitt liv med. Vi flyttade ihop under mitt andra år på gymnasiet och jag jobbade och pluggade som en tok för att få allt att gå ihop. Tyvärr så var den där killen inte den jag trodde att han var. Så efter extremt mycket lögner, svek och andra otrevligheter så flyttade jag till Australien. Under min vistelse i australien tog vårt förhållande slut och spillrorna av vårt liv tillsammans fick mina föräldrar och min bror plocka upp.
Efter ett halvår på andra sidan jordklotet så var jag tvungen att hitta mig själv här hemma. Jag flyttade först hem till mamma och pappa men fick mig ganska snart en studentlägenhet. När jag flyttade in i den så trodde jag att jag skulle förbli singel och levde mitt liv precis efter de premisserna och jag måste erkänna att jag älskade det.
MEN... efter 2 månader i min egen lägenhet träffar jag min drömprins. Den där killen som var både konstnär och pilot och som fick hela min värld att skaka. TOTTE!
Direkt när vi träffades så berättade jag att jag alltid har velat bli en ung mamma. Och om jag träffar rätt kille så vill jag inte vänta alltför länge med att ha barn. Vågat utspel men så ärlig har jag nog aldrig varit mot någon. Jag gav honom en möjlighet redan där att springa för allt han var värd.
Vår historia har i stort sett varit spikrak.
Vi träffades i juli 2005
Flyttade in i vårt hus i november 2007
Förlovade oss i Mars 2008
Gifte oss i Oktober 2008
Fick Leo i Maj 2009
Fick Lexie i Juli 2010
Nu sitter jag här som tvåbarnsmor och hade nog aldrig trott att jag skulle vara så här lycklig som jag är idag. Det som har tagit mig fram i livet har nog varit min positiva livssyn, min underbara familj och mina fantastiskt vänner. Jag har alltid haft människor omkring mig som älskat mig och det har betytt allt för mig!
Idag är jag mammaledig men är utbildad förskollärare och lärare upp till årskurs 5. Jag har ingen aning om vad jag vill göra när jag blir stor. Förmodligen vill jag inte jobba som lärare. Tyvärr så ändrar jag mig var och varannan dag så det är ingen idé att bestämma det här och nu heller. Nu ska jag vara mamma och det är det viktigaste för mig i dagsläget!
Det är väl en lite överskådlig bild av vem jag är.
2011
Kan kanske verka patetiskt att sitta framför datorn 41 minuter efter 12 slaget den 1 Januari.
Det finns dock en förklaring. Vi ska försöka få Lexie att sova mer än 2 timmar i streck på natten nu. Så nu är det några förmodligen sömnlösa nätter som gäller. Hon gick och la sig klockan 19.00 och vaknade vid 22 och fick mat. Nu vaknade hon till för en stund sen och skrek i kanske 1 minut men sover igen verkar det som. Jag hoppas hoppas att hon kan hålla sig i alla fall 5 timmar innan mat nästa gång.
Det är sjukt frustrerande att aldrig få sova mer än 2 timmar innan man vaknar med ett ryck innan någon skriker. BVC har sagt att jag kan börja ta bort minst ett nattmål nu eftersom hon förmodligen inte ens behöver mat på natten längre. Jag hade så otroligt mycket lättare för detta när Leo var liten. Nu känns det asjobbigt att behöva gå igenom detta. Dock vet jag ju att det är för mitt eget bästa. Jag kommer att gå sönder som människa och vara en riktigt dålig mamma om jag inte får sova snart. Totte tar barnen på morgonen och då får jag sova kanske 2 timmar extra. Det är tyvärr inte tillräckligt. Så nu ska det bli ändring!
Jag tänkte köra den där 30 dagar 30 blogginlägg nu i Januari. Lite för att jag ska få rannsaka mig själv ännu lite mer och sen även för att ni som läser kanske breddar eller får en ny uppfattning om mig. Jag tänkte först att jag skulle skriva massor av vad jag förväntar mig av 2011, men jag tror att man får det lite automatiskt i denna lilla bloggutmaning!
De 30 utmaningarna ser ut som följer:
Dag 01 – En presentation
Dag 02 – Mina syskon
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Mina vänner
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Dåtiden
Dag 07 – Framtiden
Dag 08 – Ett ögonblick som jag vill minnas för evigt
Dag 09 – Min tro och livsfilosofi
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Min personlighet
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Våra resor
Dag 15 – Mina drömmar och önskningar
Dag 16 – En vanlig dag hemma hos mig
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Det här är jag bra på
Dag 22 – Det här mina mindre bra på
Dag 23 – Det här gör mig glad
Dag 24 – Det här gör mig ledsen
Dag 25 – Hemma hos mig
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Mina favoritsaker
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Saker som jag är tacksam över
Dag 30 – Saker som jag vill göra innan jag dör