Mitt liv med Leonidas och Lexie

Garderober rensade

Kaos överallt

Ja nog är det flyttdags alltid.

Mindre än 2 veckor kvar nu och hela mitt liv är i gungning.

Det är för mycket känslor och tankar för att ens börja bena i det.

Jag VÅGAR inte börja känna för mycket. Då kommer dessa sista dagar inte att fungera att leva i.

Nu ska jag fortsätta att bena i flyttkaoset.

Förhoppningsvis kan bloggen leva upp snart igen.

GHAAAAA

Jag har känt att jag har blivit mer och mer påverkad av det faktum att mamma inte finns närvarande de senaste månaderna. När stressen har ökat och jag har kännt en sådan kärlek till mitt jobb så hade jag behövt min mamma. Min mamma som alltid på något vis stöttade mig även fast hon kanske inte tyckte lika som mig. Men i jobbet var hon min mentor, min vägledare mitt allt.

Jag har inte gråtit över förlusten av mamma så mycket. Självklart har det strömmat tårar nedför mina kinder i perioder, men jag har haft för mycket som hänt omkring mig som varit positivt för att riktigt kunna känna en allt för stor känsla av saknad.

Totte sa till Leo att vi skulle till krykogården för att tända ljus för mormor Gunilla. Så Leo pratade om det hela vägen i bilen. När vi stannade bilen så sprang Leo före och skrek bakåt, "Var är mormor Gunilla då???" med entusiasm i rösten. Då gick mitt hjärta itu....

Min älskade mamma, min underbara älskade mamma som älskade barn över allt annat i livet. Hon hade avgudat mina barn, hon hade velat spendera så mycket tid som möjligt med dem. Men hon fick aldrig chansen....

Leo frågade ytterligare ett par gånger var mormor Gunilla var men jag var för ledsen för att svara och Totte valde nog att inte svara. När vi sedan kom till graven där min pappas farmor och mormor ligger begravda dit vi alltid går och tänder ljus så hade jag lugnat ner mig lite. Jag kunde prata lite utan att det brast totalt.

När vi sedan gick till minneslunden där mamma finns någonstans så sa jag till Leo att han skulle vinka till mormor Gunilla i himlen. Det gjorde han glatt! Sen återberättade han flera gånger under kvällen att mormor Gunilla bor i himlen hos stjärnorna.

Det finns nog inget jag önskar mer i livet än att mina barn skulle haft möjlighet att träffa sin riktiga mormor. Eller att min mamma skulle haft chansen att träffa mina älskade barn. Jag vet att hon finns någonstans där ute och vet att jag är lycklig och att jag har fått de bästa barnen jag hade kunnat få, men ändå!!!!

Tänk att JAG av alla på jorden får uppleva allt det jag får uppleva. Nu har jag ett äventyr framför mig som jag inte kan förutspå hur det kommer att bli. Jag kan bara försöka att ta till vara på varenda dag och njuta av att just jag får möjlighet att bo i USA och spendera varje dag med mina barn som är det bästa jag gjort i hela mitt liv.

Jag kommer sakna en del här hemma så ofantligt mycket att jag mår illa när jag tänker på det, MEN de finns endast ett telefonsamtal bort. ELLER ett dygn bort... jag kan faktiskt ta mig hem på mindre än 24 timmar och finnas hos de jag älskar allra mest efter barnen och Totte. Ingenting är omöjligt och jag hoppas bara att de är lika glada för min skull som jag försöker vara för min egen skull.

Detta självklart för att främja hälsa men det är även väldigt mycket övningar det krävs respekt och lyhördhet inför andra men även en förmåga att samarbeta.

Sen fick vi sitta i våra arbetslag och arbeta med hur vi ska dokumentera barnens tid på förskolan. Både när det gäller IUP samt barnens vardag i form av alla våra rutiner. Det kändes som att vi kom en bra bit på väg där också.

Det känns så sorgligt att behöva lämna detta underbara arbetslag. I will miss them like crazy!

Sen gick jag på After Work tillsammans med de flesta lärarna från Leo och Lexies pre-school. Det var faktiskt riktigt roligt att få lära känna dem lite som kollegor samtidigt som de är mina barns pedagoger.

Leo har fått en ny hobby och det är att lägga pussel. Han är helt fantastisk. Från att ha tyckt att dessa pussel där man bara lägger en bit på var plats är tråkiga till att fullkomligt älska 16-20 bitars pusslen.

Han är så söt, han lägger de flesta helt själv nu efter att man bara gjort dem tillsammans med honom några gånger.

Nu börjar verkligen pusselbitarna falla på plats. Vi har hittat hyresgäster till huset vilket känns helt underbart.

Nu vet vi nästan säkert att vi åker den 29 november. Jag har tittat ut de biljetter vi vill ha så är det bara upp till the big company att beställa och betala.

Nu hoppas vi verkligen att inget strular till sig på slutet. (Det kommer det säkerligen göra.)

Det känns helt galet och osannolikt att vi ska ut på det här äventyret. Jag är pirrig av både en och två och 1000 anledningar och vet inte alls hur jag kommer känna när vi väl är på plats.

Nu har jag dock 1 3 veckor och 6 dagar hemma och se fram mot. Under dessa veckor ska jag njuta av allt och alla jag har kära här hemma.

Så var då dagen här. Eller snarare dagen före den stora dagen.

Vi skulle igår fixa allt det sista pappersarbetet inför intervjun på ambassaden. Totte hade extremt mycket jobb och allt pappersarbete var bara en stressfaktor för oss båda. När vi väl kollade genom allt som skulle tas med till ambassaden så insåg vi att vi hade glömt ett par saker.

Bland annat hade vi glömt att fixa 4 kuvert frankerade med exakt 67 kronor. Klockan var nästan sex och Totte fick skynda iväg till posten som stänger 18. Sen hade vi glömt att ta foton på oss alla fyra rakt framifrån framför en vit bakgrund. Allt detta fixade vi rätt snabbt tills vi insåg att vi inte hade någon bekräftelse på bokningen av tiden för intervjun.

Vi försökte logga in med alla möjliga sorters koder men hittade inte någon bokad tid någonstans. Jag freakade såklart ut och Totte blev irrirterad att jag blev knäpp. (inte så konstigt)

Vi bokade närmsta tid som fanns i bokningssystemet. MEN vi bestämde oss för att åka till ambassaden och hålla tummarna för att vår tid fanns där.

Efter en timme utomhus i kö så fick vi komma fram till vakterna och visst fanns vår tid. SKÖNT!

Väl inne så lämnade vi ifrån oss vår bibba med papper och tjejen bakom disken. "Yeah, everything seems to be in order.... EXCEPT these recipts, they need to be stamped and with a signature on".

Som tur var så lyckades vi springa iväg till närmsta Nordea bank och efter många om och men få de där kvittona stämplade. Vi fick inga signaturer men väl tillbaka på ambassaden så gick det bra.

När klockan var 12.20 blev det så äntligen vår tur att gå fram till en vakt för att bli intervjuade. Han frågade Totte några frågor om jobbet och sen sa han att jag förmodligen bara skulle dricka kaffe där borta. Sen berättade han om några anekdoter ur sitt eget liv. Han avslutade med att säga att vi borde köpa en hundvalp till våra barn så att de inte skulle sitta för mycket framför datorn.