Mitt liv med Leonidas och Lexie

Igår var det då dags för min första konsert med Con Brio.

Hela dagen var rätt stressig och jag var tvungen att byta om till mina konsertkläder på Leos gymnastik. Det kändes lagom märkligt att komma ut från toaletten uppklädd som att jag skulle gå på bal. Jag försökte inbilla mig att alla andra föräldrar trodde att jag var någon känd musiker som skulle till någon konsert i någon konserthus någonstans.

 

Väl på plats så var det event vi skulle sjunga på i ett litet galleri mitt i Kirkland. Så avskilt att jag aldrig hade vetat att det varit där om jag inte fått strikt vägbeskrivning. Eventet var ett nätverks event för professionella kvinnor, dvs kvinnor som jobbar, dvs inte jag.

Vi sjöng fyra stycken och det är verkligen en fröjd att sjunga med denna kör. Det låter så vackert och jag står som ett fån med gåshud hela tiden. Det är lycka för själen det!
Jag skulle lätt kunna repetera med denna kör varje dag. Lugnet som infinner sig i min kropp när jag sjunger tillsammans med dessa kvinnor är en mirakelmedicin. All vardagsstress försvinner och jag märker hur jag blir bättre och bättre på att slappna av när jag sjunger.

 

Jag är inne i någon märklg fas nu de senaste dagarna där jag funderar mycket "vad hade hänt om?". Eller "var hade jag varit om.....", osv osv.
I vissa fall sjukt obehagligt då jag praktiskt taget avgudar det liv jag lever nu. Jag kan fortfarande inte förstå hur lyckligt lottad jag är och hur just jag hade sådan tur att få leva detta liv. Jag hoppas att jag håller i denna känsla förevigt för då tror jag att jag kommer fortsätta uppskatta det.

Men vad hade hänt om jag hade haft engagemanget, viljan och framförallt modet att försöka mig på en karriär som skådespelerska? Eller om jag hade tagit steget att bli sjuksköterska för att senare kunna vidareutbilda mig till barnmorska.....

 

Jag vill ju trots allt något mer med mitt liv. Jag har insett en viktig komponent i hela min "Vad vill jag med mitt liv" tanke. Det är att jag förmodligen inte vill tillbaka in i ett regelbundet 9-5 liv på ett tag. Jag skulle vilja vara lite mer fri, lite mer möjlighet att arbeta hemifrån än jag har som lärare.
Ett måste är dock att ha det sociala i ett arbete....

Låter detta motsägningsfullt, ja kanske...!?!
MEN, jag har en tanke och lite av en dröm just nu. Jag ska bara försöka konkretisera den lite mer för mig själv innan jag kan skriva vad det är.

 

Nu är jag tillbaka i vardagen!
I måndagskväll kom jag, tack och lov, hem efter en riktigt givande helg i Washington DC.

Efter en helg full av intryck så var jag helt mentalt slutkörd. Min hjärna var återigen tvungen att börja arbeta vilket jag inser mer och mer att jag mår SÅ bra av.

Konferensen innehöll allt från givande föreläsniningar till spännande diskussioner. Från det abstrakta byråkratiska ned till det rent metodiskt konkreta. Allt som jag behövde för att inse, än en gång,  varför jag en gång i tiden valde att plugga till lärare.

 

Något som är fantastiskt med dessa konferenser är att se vilka eldsjälar som dessa svenska skolor drivs av. Varje enskild person jag träffade i Washington DC brinner för någon del av den verksamhet vi erbjuder våra svenska barn. En av desa eldsjälar är jag, men jag behöver tydligen en spark i baken av inspiration då och då för att kunna utföra mitt bästa. Nu har jag fått en av dessa sparkar och längtar till på söndag när jag får träffa mina elever igen.

 

Förutom svenska skolan har jag massor av spännande volontärprojekt på mitt bord. Trots det så kan jag inte låta bli att fundera över min framtid. VAD VILL JAG?

Nu har jag tittat över vad som krävs för att jag ska kunna få ut ett teacher certificate här i Washington state. Det känns som en lång resa, som förmodigen kräver en hel del studier från min sida. Studer här kostar mycket pengar. Är det värt det?

Det vet jag inte än.

 

Jag har lite tankar om vad jag skulle kunna tänka mig att göra. Jag har lite svårt att se hur jag ska komma igång bara.

 

Jag har flera egna projekt som redan är igång som jag bara måste sätta mig ned och färdigställa. Allt detta är väldigt svårt när jag har barnen omkring mig så pass mycket.
Nästa år börjar Leo skolan, då ska Lexie få gå på preschool så mycket som bara möjligt.
DÅ kanske jag har tid att börja......

 

 

 

Imorgon drar jag till Washington DC med en vän och kollega härifrån Seattle. 
Det är dags för den årliga konferensen för de svenska skolorna i Nordamerika. 
Trots att jag egentligen inte vet vad jag vill med mitt framtida arbetsliv så är skolutveckling och pedagogik något jag verkligen brinner för. Att jag dessutom varit tvungen att omvärdera många av mina tankar, idéer och ståndpunkter inom ovanstående sedan jag kom till USA gör det än mer intressant. 

Jag ser även detta som ett ypperligt tillfälle att se mer av världen och komma från vardagen som är även om jag trivs väldigt bra i min vardag. 

 

MEN... jag är rädd för att flyga. En rädsla som jag verkligen inte önskar att jag hade. Jag ÄLSKAR att resa. Jag bor extremt långt från det ställe jag älskar mest på jorden. Mycket av det älskar kräver att jag flyger med jämna mellanrum. Jag vägrar låta min rädlsa ta överhand och begränsa mitt liv. 

 

MEN... nu på kvällen när jag tittade på mina barn så fick jag känslan "Vad skulle hända om jag aldrig mer fick se dessa underbara varelser igen?".

HERREGUUUUD! 

Mina barn är det bästa som hänt mig. De är fantastiska, underbara och de ger mitt liv allt jag behöver. Trots det så ger jag mig ut och lämnar dem... 
VARFÖR?

 

Svaret är så enkelt, för att göra något jag Johanna Liberto brinner för som inte har med mina barn att göra. 

 

Min älskade man har lugnat ner mig nu. Det är ju ändå statistiskt mer farligt att åka bil till flygplatsen än själva flygresan. 

En annan sak som lugnar ner mig är något min mamma sa till mig när vi flög tillsammans någon gång. "Men Johanna, tror du att piloten är rädd när han går till jobbet på morgonen?" 
Och nej, det är klart att han inte är. 
En som gör den tanken ännu lättare för mig nu är för att en nära vän till oss är pilot. Då tänker jag bara på honom och att han inte skulle lämna sin fru och dotter hemma när han går och jobbar om han tyckte det han jobbade med var farligt. 
Att min man även själv är pilot, nä det brukar inte lugna mig så mycket. 

 

 

 

Först började min höft krångla och jag kunde inte alls springa som jag ville.

När jag ÄNTLIGEN listade ut vilka muskler som satte käppar i hjulet för höften så blev familjen sjuk.

Nu har jag varit bänkad på grund av höft, halsont och sjuka barn.

Jag försökte mig ut på en långpromenad i tisdags med båda barnen i vagnen. Efter halva vägen började Leo bli grön i ansiktet av illamående och kunde inte sitta i vagnen längre. Han skulle absolut GÅ resten av vägen.
När jag kände på honom så höll han på att brinna upp men vägrade sitta i vagnen.
Väl hemma satte feberkräkningarna igång och hjulet var i rullning.

 

Idag vaknade jag till två feberfria barn som låg och sjöng (och hostade) på sina madrasser i vårt sovrum. Det känns som att vi kan se ett ljus i slutet av tunneln, och tur är väl det.

 

Innan sjukan slog ned så hade vi en härlig helg. För mig var det fullt ös med tjejmiddag och svenska skolan. För barnen blev det en relativt lugn lördag och sedan en kul söndag med skola.

 

Att vara hemma denna vecka med sjuka barn har faktiskt varit rätt bra för mig. Jag har kunnat komma ikapp på lite saker som jag borde tagit tag i tidigare. Dvs, vår höstsemester.
Tanken var ju att vi skulle åka till Costa Rica. MEN.... nu har vi ju reseförbud pga green card-ansökan så då blev vi tvugna att välja en resa inom USA. Barnen röstade på Hawaii, men jag kände att vi behöver spara lite av Tottes semester och åker vi till Hawaii vill jag vara borta minst 10 dagar.
Så nu har vi bokat Californien 7-12 november. Det blir framförallt Disneyland med allt vad det innebär, men sen blir det förhoppningsvis en sväng till Seaworld också.