Mitt liv med Leonidas och Lexie

Idag fick jag reda på att jag lider av "severe convergence insufficiency". (Försök säga det snabbt tre gånger!)

Vad det heter på svenska har jag ingen aning om. Det betyder att problemet jag haft med mina ögon i hela mitt liv ÄNTLIGEN har fått en ordentlig diagnos. Att det har varit något fel har jag nu vetat och varit konstaterat av läkare sedan 10 år. Trist bara att de glasögon jag använt från och till de senaste 10 åren förmodligen förvärrat min situation + att jag nu har 1 års vision therapy framför mig som inte kostar gratis.

 

Jag får från och med nu inte sitta vid dator/telefon/bok i mer än 25 minuter i streck innan jag tar minst 10 minuters paus då jag endast får titta på saker på långt håll. 
Min dagliga huvudvärk, illamående, dåliga humör och självklart mitt dubbelseende kan mycket att ha och göra med detta. Skönt att äntligen någon tar mig på allvar.

Tänk om jag för första gången kan läsa en bok om ett års tid utan att behöva känna som att jag tittar genom en kikare/kamera som försöker söka fokus. 
Tänk om jag för första gången någonsin kan få leva en dag utan huvudvärk.... 

Det tråkiga med detta är att det är genetiskt och STOR risk att barnen lider av precis samma sak. Jag är 100% på att Leo har exakt samma sak. Det som är skönt är att jag nu efter att ha varit hos säkert 10 olika ögonläkare äntligen vet vad som krävs för att få ordning på mitt ögonfel. Förhoppningsvis har Leos inte hunnit bli mer än mild och då går det tydligen rätt snabbt att med vision therapy ställa allt till rätta. 
Lexie tror jag brås mer på sin far och om hon har något synfel så är det nog liknande hans problematik.

Tydligen så tar man denna problematik på fullaste allvar när en person har dubbelseende på ca 10-15 cm avstånd från ögonen.
Själv har mina ögon svårt att fokusera, dvs inte se dubbelt upp till 1.5 meter bort från mina ögon.
Ja så allvarlig störning var fallet. Inte undra på att jag tycker det är jobbigt att titta på en människa på för nära håll. 

Japp, så så var det med det. 

 

 

 

Herregud vad tiden går.
Snart har typ halva februari gått och jag hinner inte riktigt med allt som jag borde göra.

Denna vecka präglas av ont i bihålor, snor och trötthet från min sida.
Trots det är jag lite mer med i gemet än förra veckan. (Middagen ligger i slow cookern, bara en sån sak!?!)
Kanske för att jag faktiskt tar mig tid att vila när jag behöver.

Denna vecka har Leo spirit week i skolan. De har olika teman varje dag och skall klä sig därefter. Igår var det aloha monday, då hade Leo såklart shorts och hawaiiskjorta.
Idag var det back to the 80's som gällde för stackaren. Han fick glatt bära min rosa tröja som är min egen från 80-talet.
Imorgon är det den 100dagen i skolan. Då skall de klä sig som 100åringar alla stackars barn.
Jag går inte all in, men kanske 60% in. Jag tror att både Totte och Leo tackar mig för detta. Jag däremot känner lite ångest för att jag hade kunnat göra mer...

Lexie tränar gymnastik för fullt. 2 dagar i veckan och målet är nu en tävling i maj.
Kan ni fatta, min lilla Lexielala ska tävla i gymnastik. Det är helt galet!
Hon fullkomligt älskar att lära sig nya saker och att se henne bemästra nya förmågor är verkligen ren och skär lycka.

Nu ska vi åka på dans och sedan snabbt iväg till partyaffären för att köpa grå hårspray till hundraåringen imorgon.

Bjussar på en bild på dansklar Lexie!

Då sitter jag här och funderar på om jag ska skriva ett inlägg. Min blogg, mitt liv som bloggare känns avlägset.
Mitt liv som mamma till den där bönan är långt borta. Mitt liv som mamma till två fantastiska, unika ungar är dock väldigt levande.

Varje dag händer det saker som är värda att dokumentera. Värda att berätta om för hela världen. Tyvärr är det inte längre lika lätt att skrika ut och berätta för alla om vad som händer. Livet är känsligare med två barn som börjar bli mer och mer medvetna om livet omkring dem och vad mamma gör.

Att hänga ut deras liv här på internet är inte längre något jag känner att jag vill göra.

Att skriva är något som jag vill fortsätta göra. Skriva för att jag älskar att skriva, skriva för att det är en ventil som jag behöver använda mig av, nu och för all framtid.

Just nu mår jag bra, bättre än på länge. Det har varit ett tungt år så här långt. Eller tung tid sedan jag åkte från Sverige i somras. Det har hänt så otroligt mycket. Positivt och negativt.
Negativt i mitt huvud, inte så mycket negativt rent praktiskt i livet.

Tittar jag på mitt liv genom någon annans ögon så är det inte mycket som skulle kunna vara bättre. Jag lever ett liv som är väldigt få förunnat. Ett liv som jag innerst inne längtat efter att få leva.
Jag kan i stort sett göra precis vad jag vill, när jag vill. (Om det inte krockar med hämtning, lämning, skjutsning, sjukdom, läxor, aktivteter, repetitioner... osv osv.)

Men vad vill jag då göra?
När är jag som lyckligast?
Jag är som allra lyckligast när jag har mina fantastiska (jobbiga) underbara barn nära mig. När min man är hemma och vi kan göra det som faller oss in, vad det än må vara.
Tyvärr så ser inte ens min drömvärldsvardag ut så. Inte ens i min vardag kan vi vara tillsammans 24/7.

Men Johanna, sa du inte bara häromdagen att du behöver semester från din familj?

Jo... det gjorde jag. Och JO, det behöver jag. Men... men... ändå inte.

Problemet med mitt liv. Det negativa i mitt huvud är att jag aldrig riktigt är helt nöjd.
Varför?
Det är en bra fråga.

Jag har en skum känsla av enorm stress konstant. En stress som inte grundar sig i något "riktigt", inget "viktigt" inget som man bör känna stress inför.
Jag är stressad när jag lägger mig på kvällen för att jag ska gå upp på morgonen dagen därpå.
Jag är stressad för att huset inte är perfekt städat jämt.
Jag är stressad för att jag inte är en bra mamma hela tiden.
Jag är stressad för att min insats som fru inte alltid är 100%.
Jag är stressad för att jag inte tränar hårt nog.
Jag är stressad för att hunden inte fått tillräckligt långa promenader under dagen.
Jag är stressad över att jag inte hunnit tvätta all tvätt i tvättstugan idag heller.

MEN FÖR I HELVETE KVINNA!?! Nu får du väl för fan ge dig.
Ja det kan man ju faktisk tycka. Vad är detta för lyxproblem.

Livet jag lever är inte stimulerande för huvudet. Den enda gången jag vet varje vecka att hjärnan får arbeta på riktigt är under mina körrepetitioner. Annars så rullar allt på.
Denna understimulans har jag insett är inte helt hälsosam för mig. Jag behöver något mer, något positivt att omvandla denna negativa stress till.

Stressen har gått så pass långt fysiskt att jag har väldigt lågt blodtryck. Så mycket som jag tränar och ett så "lugnt" liv som jag lever så tyckte inte läkaren att jag borde ha lågt blodtryck. Han rekomenderade att sluta stressa.
Hur ska jag du göra detta?
Varför kan inte mitt psyke bara må fantastiskt bra av att ha det så jäkla bra som jag har det?

Jag har 5 månader kvar tills jag återigen beger mig till Sverige på semester. 5 månader kvar av det livet som jag lever idag. I höst, då kommer båda barnen gå i skolan. Jag kommer att ha ännu mer "fritid", eller ännu mer tid att ägna mig åt det som jag faktiskt vill ägna mig åt.

Vad vill jag då göra?
I dagsläget flyger tankarna åt helt olika håll. På detta sätt förhåller de sig nu.

Alternativ A. Fortsätta som jag gör nu men ta tag i mitt skrivprojekt/barnboksprojekt en gång för alla.

Alternativ B. Börja plugga. Psykologi, Sjuksköterska eller till att bli licensierad lärare i Washington state.
Alternativ C. Hitta en förskola att arbeta på där jag inte behöver vara licensierad.

Alternativ D. Läsa lite lösa kurser, kanske musikproduktion, musikteori, skrivarkurs, italienska,
Alternativ E. Om jag kommit i ordentlig form, försöka utbilda mig till PT.
Alternativ F. Bli jävligt rik, köpa ett stort hus med inomhuspool och starta egen simskola.

Alternativ G. Någon ger mig något annat bra förslag som låter perfekt som gör att jag faller för det och blir intelektuellt stimulerad på en gång.