Här är det fortfarande riktig sjukstuga och än ser vi ingen ljusning i tunneln. Jag känner mig fortfarande riktigt risig och barnen är supersnoriga och hostiga. Leos krupp är i alla fall helt borta vilket är skönt.
Jag förstår inte hur Lexie under en period sov minst 8 timmar i streck på natten till att nu äta varannan till vartredje timme. Det håller på att göra mig galen. Det hade inte varit så farligt om hon somnade om direkt efter hon ätit, men det gör hon inte. Hon ligger (eller står helst) och håller låda i minst 30 minuter efter varje mål. Jag börjar känna mig lite småkorkad av sömnlöshet just nu. Det är helt galet. När jag äntligen fick sova en hel natt för ett par nätter sedan så förstördes ju det direkt natten efter då jag satt med Leo på sjukhuset hela natten.
Jaja.. nog klagat.
Trots att jag är riktigt trött på att bara sitta hemma hela dagarna med barnen och i princip inte göra någonting förutom att busa med barnen, laga mat, byta blöja, mata, blogga och prata i telefon så har vi det ganska mysigt.
Leo är ju busig och vill ju helst göra dumheter hela tiden, men han har börjat lyssna på mig. Det gjorde han inte för ett par veckor sedan så det är ju positivt.
