Idag känner jag mig så otroligt illa till mods.
Så illa berörd av vad som skett i Norge. Alla dessa familjer som mist älskade på tok för tidigt.
Jag kunde inte sova i natt. Jag låg och vred och vände på mig av massor av anledningar och det slutade hela tiden med att jag tog upp telefonen och läste nyhetsuppdateringarna på Svd, dn, ab och expressen. När jag äntligen somnade någon gång vid 04 tiden så var det fortfarande spekulationer om att det var 25-30 döda ute på ön.
När jag vaknar 5 timmar senare har siffran stigit till 80!!!
Jag kan inte förstå hur en människa kan få för sig att göra en så här "ord går inte att beskriva" sak. Så många oskyldiga människor blir lidande för en människas IDIOTI!.
Idag är det dessutom 3 år sedan min älskade mamma somnade in. 3 år sedan jag förlorade den människa på jorden som stod mig förmodligen allra närmast förutom Totte. Denna dag har inte känts så jobbig de tidigare åren... Det har liksom varit en dag som alla andra. Visst har jag tänkt, men jag tror att lättnaden över att mamma slapp må dåligt legat närmre mig då än nu.
Nu känns det jobbigare. Idag värre än någonsin självklart med tanke på att det är någon slags kollektiv sorgekänsla som uppstår när jag läser om allt som händer i Norge idag. Allas livsöden.
Under dessa tre år har det hänt mer i mitt liv än under de tidigare 10 åren. Jag har gift mig och fått två barn med allt vad det innebär. Jag kan bli så jävla arg över att mamma inte är här och delar det med mig. Att hon inte finns där när jag behöver. Samtidigt så vet jag att jag på något vis alltid klarar det här själv och tillsammans med mina närmaste.
Min pappa berättade något roligt han läst häromdagen. Jag har ingen aning om var det kom ifrån för jag sprang och jagade barn samtidigt som han berättade det. Men det var någon gubbe som sa:
"Första året efter att min fru dog så drack jag en flaska konjak om dagen"
"Andra året drack jag 2 flaskor om dagen"
Sen frågar någon honom, "Jaha men tredje året då?".
"Då hade jag jävligt ont i huvudet".
Jag vet inte varför detta fastnade men jag tyckte att det var lite roligt. Samtidigt som det var väldigt tragiskt. Men jag hoppas att han sen när han får frågan om vad han gjorde fjärde året svarar:
"Då började jag leva igen".
Vi måste alla få ha en period av sorg. Sen är det dock tvunget att fortsätta leva. Vi måste inse att livet går vidare trots allt hemskt som händer. Jag hoppas att jag och alla drabbade i Norge och alla andra som av en eller annan anledning sörjer hittar ting i livet som fortsätter att göra det värt att leva. Hittar saker som det är värt att utvecklas för!
Sen hoppas jag verkligen att människor fortsätter ha en positiv livssyn och vågar lita på att kärlek övervinner allt. Vi måste alla bidra till att världen skall bli en bättre plats. FÖR ALLA!