Mitt liv med Leonidas och Lexie

Jahapp.. då var det dags för en ny design. Vad tycks?!?

Jag har tatuerat mig. Yaay!:) Så nu är även Lexie förevigad.

Känns skönt att ha det gjort. Det blev precis som jag hoppats även om det inte riktigt syns än.

Ni får bild sen när det är läkt lite...

Sen blev det lite skönt häng hos pappa i solen vid poolen. Även om jag bara badade fötterna så svalade det skönt i hettan. Båda barnen badade som tokar.

Vi hann även med en sväng till Täby C där jag hittade klänningen som Lexie ska få ha på sin 1 års dag! Jag har velat att hon ska ha en fin klänning med lite prinsesskänsla. En sån som hon kanske inte har varje dag annars. Jag hittade den PERFEKTA... MEN... den fanns inte i hennes storlek. Så jag hittade en annan superfin som var lite mer "vanlig" men som kommer att bli perfekt sen när vi ska till Frankrike också.

Nu har Totte åkt för att äta middag med en kompis och jag ska snart sätta igång med mat till mig och barnen. Tyvärr somnade de i bilen på vägen hem nyss så de lär ju inte gå och lägga sig vid 19.30 som jag hade hoppats... men så länge de är på gott humör får de gärna vara uppe med mig.

Jag har klickat hem en massa nya kläder till Lexie på tradera de senaste dagarna. De borde börja komma hem här i veckan nu.

Det är superkul att få hem paketen med massor av kläder som jag oftast betalat lika mycket förs om ett klädesplagg i en affär. Det är oftast riktigt bra skick på kläderna och de som inte håller den standard som jag har, de slänger jag oftast direkt.

Det jobbiga är att jag idag måste se till att rensa Lexies garderob. Jag måste tömma den på allt för litet och sådant som inte kommer att användas. Det i sig är väl inte jobbigt men det blir ännu en påse med kläder som står och väntar på att jag ska göra något med det.

Leo är i desperat behov av nya byxor. Han har växt enormt under sommaren och tröjor har vi rätt mycket av men byxorna är för korta. Det är mest klädpaket med shorts på tradera just nu så jag hoppas att det kommer mer till hösten.

Den här veckan ska jag dessutom baka inför Lexies 1års dag på söndag. Vi bara bjudit våra allra närmaste vilket innebär familjen och gudmödrarna och när vi räknade ihop de allra närmaste så blev det 24 pers.... hur går det till? Det är mysigt och jag får passa på att testa lite nya recept. I år blir det ett riktigt tårtkalas för Lexie med tårta och småkakor. Tårtan gör jag på söndag men småkakorna kan jag börja med redan nu!

Jag kunde inte sova i natt. Jag låg och vred och vände på mig av massor av anledningar och det slutade hela tiden med att jag tog upp telefonen och läste nyhetsuppdateringarna på Svd, dn, ab och expressen. När jag äntligen somnade någon gång vid 04 tiden så var det fortfarande spekulationer om att det var 25-30 döda ute på ön.

När jag vaknar 5 timmar senare har siffran stigit till 80!!!

Idag är det dessutom 3 år sedan min älskade mamma somnade in. 3 år sedan jag förlorade den människa på jorden som stod mig förmodligen allra närmast förutom Totte. Denna dag har inte känts så jobbig de tidigare åren... Det har liksom varit en dag som alla andra. Visst har jag tänkt, men jag tror att lättnaden över att mamma slapp må dåligt legat närmre mig då än nu.

Nu känns det jobbigare. Idag värre än någonsin självklart med tanke på att det är någon slags kollektiv sorgekänsla som uppstår när jag läser om allt som händer i Norge idag. Allas livsöden.

Under dessa tre år har det hänt mer i mitt liv än under de tidigare 10 åren. Jag har gift mig och fått två barn med allt vad det innebär. Jag kan bli så jävla arg över att mamma inte är här och delar det med mig. Att hon inte finns där när jag behöver. Samtidigt så vet jag att jag på något vis alltid klarar det här själv och tillsammans med mina närmaste.

Min pappa berättade något roligt han läst häromdagen. Jag har ingen aning om var det kom ifrån för jag sprang och jagade barn samtidigt som han berättade det. Men det var någon gubbe som sa:

Jag vet inte varför detta fastnade men jag tyckte att det var lite roligt. Samtidigt som det var väldigt tragiskt. Men jag hoppas att han sen när han får frågan om vad han gjorde fjärde året svarar:

Vi måste alla få ha en period av sorg. Sen är det dock tvunget att fortsätta leva. Vi måste inse att livet går vidare trots allt hemskt som händer. Jag hoppas att jag och alla drabbade i Norge och alla andra som av en eller annan anledning sörjer hittar ting i livet som fortsätter att göra det värt att leva. Hittar saker som det är värt att utvecklas för!

Jag blir galen på mig själv för jag vill egentligen inte men det är som om en demon tar över min kropp och äter åt mig. Det är gott ett tag men sen tar jag själv över och inser att det inte ens är gott längre. MEN... då tar demonen över mig igen och säger åt mig att äta upp.

Det började idag med att jag googlade på "ponny ridning i stockholm". Då fick jag upp Siggesta Gård som alternativ. Det roliga var att jag igår sätt en vän på facebook som tyckte att Siggesta Gård var helt fantastiskt.

Detta gjorde att det var en done deal.

Självklart skulle vi åka ut till landet och mysa under dagen. Barnen älskar att vara ute och Leo älskar att rida. Jag och Totte hoppades bara på att barnen skulle tycka att det var roligt så att vi slapp gråt och skrik.

Självklart blev det en hit. Barnen tyckte om det och vi hade det lugnt och skönt och kändes jätteskönt.

Leo red och satt på en traktor och sprang och busade och gjorde allt man önskar att han skulle få göra. Lexie hon njöt mest av livet och kröp omkring och tittade och pillade på allt.

Väl hemma njöt vi av en god middag av falukorv och ris och drack en god champagne till. Det måste ju kallas vardagslyx om något. Nu sitter jag och tittar på "Livet på BB" och Totte jobbar. Nu blir det mest att försöka hitta på något bara familjen och sen att Totte hinner jobba tills hans jobb är färdigt.

Idag satt Lexie snällt och åt en kaka på altanen och Leo gick självmant och satte sig bredvid henne och åt en egen kaka. Han satt nära och pratade snällt med henne. Hon pratar som alltid glatt tillbaka.

Jag är i en så skön fas i mitt inre just nu. Jag har tagit beslut om att inte flytta förrän i januari och jag har gått ner så pass mycket i vikt att jag får på mig kläder som jag tycker är snygga.

Jag har inte nått mitt slutliga mål än men jag är på väg.

Jag har kommit på att jag älskar att träna igen vilket gör det hela lite enklare. Jag älskar tyvärr fortfarande mat och godsaker lika mycket vilket gör att många dagar så blir det +-0, men det är betydligt bättre än +++.

Onsdag till torsdag var jag och Totte på kryssning med Birka Paradise tillsammans med våra underbara vänner Hannah och Johan. Vi fick det av dem i 30 års present. Ja, jag fick en 1 år tidig present eftersom vi förmodligen inte är i landet när jag fyller 30. Vi bodde i en deluxesvit och åt 3 rättersmiddag och frukostbuffé men framför allt så var vi vuxna människor utan barn. Vi skrattade, drack, dansade, pratade och drack och dansade lite till.

När vi kom hem igår var vi trötta men så otroligt nöjda och vi vill säga TACK TACK TACK underbara Hannah och Johan, ni är bäst!

Idag har jag tagit en semesterdag kan man säga. Jag har skickat iväg Totte med barnen till lådbilslandet medan jag har fått fotvård på morgonen. Sen nu om en timme ska jag dra iväg och springa milen med min vän Johanna. Jag är taggad och nervös. Det är sjukt varmt men vi SKA klara det!

Eller njae.. jag är ju fortfarande mammaledig MEN jag har fått sällskap på min ledighet av min älskade man. Han är nämligen pappaledig för första gången. TJohooo!:)

Idag tog vi en tour på cykel runt Täby och Danderyd. Helt perfekt familjetripp med ett enda mål, att ha trevligt och äta lunch.

Nu ligger de två minsta i familjen och sover och jag och Totte tittar på lite serier. Fringe är det som gäller just nu. Helt okej faktiskt, inte riktigt min typ av serie men ändå sevärd.

Leo och jag var hos logopeden. Jag var ju inte direkt nervös med tanke på att jag vet hur bra han pratar, men omdömet han fick hade inte kunnat vara bättre.

Vi kom in i logopedens rum och där stod "Tiger" från Nalle Puh på bordet. Jag frågade Leo "Vem är det där...?" varpå Leo svarar glatt TIGER!

Hon tyckte att hans tal var perfekt och man hade inte kunnat tro att han var född med LKG. Lyckliga gick jag och Leo därifrån och köpte choklad och festade med.

Samtidigt som jag köper choklad så tänker jag att jag nog även ska lyxa till det med 3 trisslotter. Då ville tjejen i kassan se leg. hahaha

Som om inte detta var nog för idag så gick Lexie 4 steg flera gånger. Hon hade kunnat gå mycket längre men hon är så feg att hon antingen slänger sig mot mig när jag är för nära eller sätter sig ner direkt. Min lilla skrutta är så duktig!

Trots minimalt med sömn pga Lexie som snorar och kruppar så gick träningen i förmiddags galant. Nu ligger Lexie och sover och jag och Leo tittar på Blixten och funderar på vad vi ska hitta på när Lexie vaknar.

Vi har spenderat de senaste 6 åren hos min bror med fru och en massa andra människor. Första året vi var där och första året som de började med sin midsommartradition var vi en massa vuxna och endast 2 barn.

6 år senare var vi 18 vuxna och 19! barn!!! Det är helt galet vad gästlistan utökas för varje år som går. När vi satt och pratade om detta så insåg vi dock att i år är första året då INGEN är gravid.

Jag önskar att barnen är snälla resten av dagen och att jag har energi kvar till att göra någon god middag. Är ruskigt sugen på Pasta Carbonara med sockerärter eller sparris i. Vi har ju dock slutat äta kolhydrater på kvällarna vilket gör att det inte är direkt den bästa maträtten.

Vanligtvis händer detta när jag jobbar. Då kan allt som rör sig i min hjärna få mig att få svårt att somna. Jag ligger och och ältar allt som jag måste lösa på jobbet och kan inte slappna av i nuet och inse att jag inte kan lösa det förrän nästa dag.

Nu rör det sig för mycket i min hjärna som handlar om saker som kommer att ske allt för långt bort i tiden. Det som har rört sig i min hjärna sedan oktober börjar bli för mycket för mig nu. Jag ORKAR inte med detta längre.

Vi har tagit ett beslut att flytta tillsammans. Jag beslutade mig för tidigt i vårt förhållande att T's jobb är så pass stort, så mycket större internationellt än vad mitt någonsin kommer att bli att jag var beredd att flytta med honom. Det beslutet tog jag väldigt snart efter att vi blev tillsammans.

Det har varit så många turer fram och tillbaka om flytt till USA där pengarna inte varit rätt eller projektet inte varit rätt att jag till slut inte trodde att det någonsin skulle bli realitet. När det väl blev verklighet och jobberbjudandet var ett faktum satte vi upp massor av kriterier tillsammans och var för sig som skulle uppnås innan vi tackade ja. (Totte till jobbet och jag till flytten.)

De kriterier jag satt upp rent ekonomiskt uppfylldes aldrig men på något sätt så blev det ett ja till jobbet ändå. Efter övertalning om att det var ett RIKTIGT bra erbjudande. Jag vill självklart att T ska jobba på ett projekt som han tycker är spännande och jag vill att han ska utvecklas. Själv har jag nog försökt att förtränga att jag också ska ha ett liv där borta.

Jag inser nu hur jobbigt jag tycker att det är. Jag ser mer hinder i vägen nu än jag kan se det positiva. Jag har tyckt att det varit superjobbigt med denna visumprocess som varit igång i snart 7 månader där man hela tiden fått höra att det kan gå fort när det väl sätter igång. JA MEN NÄR SKA DET SÄTTA IGÅNG?!?

När jag började inse hur jobbigt jag tyckte att detta var började jag prata med T om detta. Jag bad att han skulle prata med sina arbetsgivare och be om att få ett tidigaste datum för flytten. Detta tog han åt sig av men det blev ändå aldrig riktigt av.

Vi pratade om det ännu en gång.... och inte heller denna gång blev det något av det.

Sen pratade vi om det en gång till och inte heller den gången kom det till ett sådant datum.

Då säger jag till T. Jag har nu tagit beslutet att jag inte tänker flytta förrän i januari. Det känns skönt att ha tagit det beslutet. Det känns skönt att jag vet att jag kommer att kunna jobba i höst och göra någonting annat än att vara mamma på dagarna. Det känns skönt att barnen kommer att få gå på en bra förskola och få med sig en bra start i engelska till det nya landet.

Jag trodde att det skulle kännas bra nu, när det beslutet är taget. MEN... då bubblar allt annat upp. Allt annat som varit dolt bakom detta. Var kommer alla dessa tankar ifrån. Måste de finnas där nu. Ja tydligen, för de är där.

Jag blir galen på mig själv samtidigt som jag blir galen på situationen. Jag blir galen på att känna mig minst viktig av allt just nu.

För innerst inne i mitt Johannahjärta så vill jag gråta varje gång. Jag vill inte lägga mitt liv åt sidan....

Samtidigt vill jag stötta Totte till 100% och tro att allt kommer bli toppen där borta (vilket det säkert kommer att bli).

Ända sedan Totte köpte sin cykel och började cykla har jag varit sugen på att köpa en för att vi skulle kunna åka ut hela familjen. När jag sedan insåg att vi måste lösa lämningar och hämtningar på förskolan i höst med båda barnen utan bil ibland så bestämde jag mig för att börja titta runt på blocket.

Jag har letat i flera veckor och hittat massor av cykelvagnar men ingen bra cykel som jag ville ha. Jag hade bestämt mig för att jag ville ha en "tant" cykel med 7 växlar och korg frampå.

Igår åkte vi och tittade på cyklar på en riktig cykelbutik och efter att ha provkört en "tant" cykel och den kändes helfel så tänkte jag att jag skulle testa en mountainbike ändå. Direkt när jag provcyklade så kände jag att det var DEN cykeln jag skulle ha.

När jag väl satte mig på cykeln för att cykla hem den så kände jag riktig lycka, ja nästintill eufori! Det var ju underbart!!!

Så idag har jag cyklat till och från Täby Centrum samt till och från Mörby Centrum. Känns så ont i rumpan men riktigt skönt i hjärnan.

Idag hände dock något som måste komma med i historien om vårt liv.

Lexie fick idag den 17 juni sin första tand. Det ligger 3 till under ytan och ser ut som tänder fast de inte behagat tränga ut än. För Lexies skull hoppas jag att de kommer fram på riktigt snart. Hon är inte direkt påverkad av vad som händer men jag vill att hon ska kunna tugga lite mer.

Jag och barnen badade idag i badet där jag jobbar. De har badat en hel del på sista tiden hemma hos pappa men där är det rätt kallt. De älskar det men de utvecklas inte riktigt med tanke på att de mest kämpar med att inte frysa.

Nu när vi väl var inne i värmen så hände det grejer direkt. Lexie doppar ansiktet frivilligt och skrattar järnet så fort hon gjort det.

Leo hoppar själv från kanten och ska göra det om och om igen. Helt underbart!

Riktigt positivt på ett sätt men blir så ledsen att jag inte uppdaterar. Inte för att ni slutar läsa utan mer för att jag ska glömma bort alla dessa underbara dagar vi har just nu.

I fredags var vi på studentmottagning hos Josefin. Vi hade en supermysig eftermiddag/kväll med god mat, gott vin/öl och en himmlans massa bus för barnen som hade turen att ha sin farmor där som lekte med dem. Vi kunde även bada en sväng. Leo badade flera svängar!

Sen har vi faktiskt bara myst och badat resten av helgen. Vi har "vardagsrums camping" igen med tanke på värmen som varit. Det är så sjukt varmt på vår övervåning att det inte finns en chans att man kunnat sova där. Idag kan man det så vi har flyttat upp Lexie som är lite väl mycket vanemänniska och inte kan somna i vardagsrummet.

Vi och Leo sover dock kvar här nere i natt också.