Just nu är det för mycket som rör sig i min hjärna.
Vanligtvis händer detta när jag jobbar. Då kan allt som rör sig i min hjärna få mig att få svårt att somna. Jag ligger och och ältar allt som jag måste lösa på jobbet och kan inte slappna av i nuet och inse att jag inte kan lösa det förrän nästa dag.
Nu rör det sig för mycket i min hjärna som handlar om saker som kommer att ske allt för långt bort i tiden. Det som har rört sig i min hjärna sedan oktober börjar bli för mycket för mig nu. Jag ORKAR inte med detta längre.
Vi har tagit ett beslut att flytta tillsammans. Jag beslutade mig för tidigt i vårt förhållande att T's jobb är så pass stort, så mycket större internationellt än vad mitt någonsin kommer att bli att jag var beredd att flytta med honom. Det beslutet tog jag väldigt snart efter att vi blev tillsammans.
Det har varit så många turer fram och tillbaka om flytt till USA där pengarna inte varit rätt eller projektet inte varit rätt att jag till slut inte trodde att det någonsin skulle bli realitet. När det väl blev verklighet och jobberbjudandet var ett faktum satte vi upp massor av kriterier tillsammans och var för sig som skulle uppnås innan vi tackade ja. (Totte till jobbet och jag till flytten.)
De kriterier jag satt upp rent ekonomiskt uppfylldes aldrig men på något sätt så blev det ett ja till jobbet ändå. Efter övertalning om att det var ett RIKTIGT bra erbjudande. Jag vill självklart att T ska jobba på ett projekt som han tycker är spännande och jag vill att han ska utvecklas. Själv har jag nog försökt att förtränga att jag också ska ha ett liv där borta.
Mitt liv kommer att förändras radikalt.
Jag inser nu hur jobbigt jag tycker att det är. Jag ser mer hinder i vägen nu än jag kan se det positiva. Jag har tyckt att det varit superjobbigt med denna visumprocess som varit igång i snart 7 månader där man hela tiden fått höra att det kan gå fort när det väl sätter igång. JA MEN NÄR SKA DET SÄTTA IGÅNG?!?
När jag började inse hur jobbigt jag tyckte att detta var började jag prata med T om detta. Jag bad att han skulle prata med sina arbetsgivare och be om att få ett tidigaste datum för flytten. Detta tog han åt sig av men det blev ändå aldrig riktigt av.
Vi pratade om det ännu en gång.... och inte heller denna gång blev det något av det.
Sen pratade vi om det en gång till och inte heller den gången kom det till ett sådant datum.
Då säger jag till T. Jag har nu tagit beslutet att jag inte tänker flytta förrän i januari. Det känns skönt att ha tagit det beslutet. Det känns skönt att jag vet att jag kommer att kunna jobba i höst och göra någonting annat än att vara mamma på dagarna. Det känns skönt att barnen kommer att få gå på en bra förskola och få med sig en bra start i engelska till det nya landet.
Jag trodde att det skulle kännas bra nu, när det beslutet är taget. MEN... då bubblar allt annat upp. Allt annat som varit dolt bakom detta. Var kommer alla dessa tankar ifrån. Måste de finnas där nu. Ja tydligen, för de är där.
Jag blir galen på mig själv samtidigt som jag blir galen på situationen. Jag blir galen på att känna mig minst viktig av allt just nu.
Om någon frågat mig för 1.5 år sedan vad jag ville göra med mitt liv så hade jag sagt att min högsta dröm var att vara hemmafru.
Fråga mig nu vad jag ska göra i USA (frågan får jag minst 2 gånger i veckan) och jag blir panikslagen inombords. Jag hasplar ur mig ett standardsvar och hoppas att det låter som att jag menar det.
För innerst inne i mitt Johannahjärta så vill jag gråta varje gång. Jag vill inte lägga mitt liv åt sidan....
Samtidigt vill jag stötta Totte till 100% och tro att allt kommer bli toppen där borta (vilket det säkert kommer att bli).
MEN... kontrollfreaket i mig skulle vilja titta in i en kristallkula och se att allt kommer att bli bra.
Jag hatar att jag låter som värsta negativa människan nu. Jag är i grunden extremt positiv men jag håller ärligt på att bli galen!
