Vilken fantastisk liten underbar son jag har.
Vi har haft en tung period med extremt mycket trots, tjafs, tillbakagång i toalettbestyr, sova på madrass brevid mig, han har inte tyckt om mig utan bara tyckt om pappa... osv osv...
Jag har känt hur jag ej kunnat behandla Leo som jag skulle velat. Jag hade velat vara den här kosekventa pedagogmamman som jag trots allt någonstans är. MEN... i all den här frustrationen och konstanta frågesättandet både från mig själv och framför allt Leo så har jag tappat bort alla mina värderingar om barnuppfostran.
Jag har blivit mamma på riktigt. En riktig sån idiot till mamma som jag stör mig på hos alla andra. Jag låter hjärtat styra och hjärnan har jag lämnat någon annanstans i livet.
Det märkliga i hela situationen är att jag på jobbet har hand om barn i exakt samma ålder som Leo och de barnen har jag fantastisk diciplin på!
MEN.. NU äntligen efter många tunga månader så börjar det vända. Igår tog jag mig med barnen iväg för att handla på lite olika affärer. Det har varit en mardröm tidigare. Båda har skrikit och betett som riktiga skitungar för att vara helt ärlig. Igår var det dock totalt annorlunda.
Lexie skrek fortfarande som en bortskämd liten skitunge (eller en trotsig, trött 1,5 åring, därom tvistar de lärde). Men Leo älskade Leo... han betedde sig som en ängel.
Det går bra för honom på pre-school nu. Han pratar mer och mer engelska och hemma visar han prov på det även fast det är mycket swenglish. "Mommy ligga there", Leo wants play bilen" yeah you get the picture.
Han sover numer IGEN hela nätter i sin stora säng. Han kan tänka sig att ta av sig blöjan hemma och det har ännu inte hänt någon olycka. Han tycker mer om mig igen. Han säger fortfarande att han bara tycker om pappa, men han kommer och pussar och kramar mig spontant nu och vill "mysa mamma". Det värmer mammahjärtat.
Han pratar och sjunger han trotsar inte alls lika mycket. Han slår fortfarande sin lillasyster en del, men det är betydligt bättre än för ett par veckor sedan när det var det enda han gjorde.
Jag har insett att jag inte kan vara pedagog med mina barn, MEN jag hoppas verkligen att jag kan återgå till att ha de mammavärderingar jag vill ha. Jag önskar att jag har den orken att ta tag i problem och hantera dem på rätt sätt istället för att hamna i fällan där man/jag bara skriker.
Om lite drygt 1 månad sitter jag ensam med barnen i ett land långt borta. Resan hit både fysiskt och mentalt har varit extremt lång och påfrestande. Jag har varit schizofren i detta beslut långt efter att det faktiskta beslutet togs. Nu äntligen känns det ändå bra. Vi gör detta får vår skull. Jag får den fantastiska möjligheten att vara hemma med mina barn, att umgås med mina barn att följa varje steg av deras utveckling. Jag får chansen att lära dem nya saker tillsammans med mig. Jag inser nu att jag inte vill något hellre.
Jag bara hoppas att Leo inte kommer ta för mycket stryk av denna förändring. Jag hoppas att jag kommer kunna guida honom genom den här erfarenheter utan för mycket bakslag. Min känsliga lilla kille.
Det finns mycket vi kommer sakna här hemma. Mest kommer jag sakna min familj och mina vänner!
Jag vet att Leo kommer att sakna sin morfar, sin "mormor" sina kusiner och resten av familjerna. Jag vet dock att hemresa är bokad i Maj. Så hur outhärligt det än kanske är där borta (troligtvis inte) så kommer vi att ha ett datum att gå på och se fram mot.
Sen hoppas jag att ALLA där ute skaffar Skype så att vi kan prata med varandra.
