Mitt liv med Leonidas och Lexie

Idag fick jag reda på att jag lider av "severe convergence insufficiency". (Försök säga det snabbt tre gånger!)

Vad det heter på svenska har jag ingen aning om. Det betyder att problemet jag haft med mina ögon i hela mitt liv ÄNTLIGEN har fått en ordentlig diagnos. Att det har varit något fel har jag nu vetat och varit konstaterat av läkare sedan 10 år. Trist bara att de glasögon jag använt från och till de senaste 10 åren förmodligen förvärrat min situation + att jag nu har 1 års vision therapy framför mig som inte kostar gratis.

 

Jag får från och med nu inte sitta vid dator/telefon/bok i mer än 25 minuter i streck innan jag tar minst 10 minuters paus då jag endast får titta på saker på långt håll. 
Min dagliga huvudvärk, illamående, dåliga humör och självklart mitt dubbelseende kan mycket att ha och göra med detta. Skönt att äntligen någon tar mig på allvar.

Tänk om jag för första gången kan läsa en bok om ett års tid utan att behöva känna som att jag tittar genom en kikare/kamera som försöker söka fokus. 
Tänk om jag för första gången någonsin kan få leva en dag utan huvudvärk.... 

Det tråkiga med detta är att det är genetiskt och STOR risk att barnen lider av precis samma sak. Jag är 100% på att Leo har exakt samma sak. Det som är skönt är att jag nu efter att ha varit hos säkert 10 olika ögonläkare äntligen vet vad som krävs för att få ordning på mitt ögonfel. Förhoppningsvis har Leos inte hunnit bli mer än mild och då går det tydligen rätt snabbt att med vision therapy ställa allt till rätta. 
Lexie tror jag brås mer på sin far och om hon har något synfel så är det nog liknande hans problematik.

Tydligen så tar man denna problematik på fullaste allvar när en person har dubbelseende på ca 10-15 cm avstånd från ögonen.
Själv har mina ögon svårt att fokusera, dvs inte se dubbelt upp till 1.5 meter bort från mina ögon.
Ja så allvarlig störning var fallet. Inte undra på att jag tycker det är jobbigt att titta på en människa på för nära håll. 

Japp, så så var det med det. 

 

 

 

Herregud vad tiden går.
Snart har typ halva februari gått och jag hinner inte riktigt med allt som jag borde göra.

Denna vecka präglas av ont i bihålor, snor och trötthet från min sida.
Trots det är jag lite mer med i gemet än förra veckan. (Middagen ligger i slow cookern, bara en sån sak!?!)
Kanske för att jag faktiskt tar mig tid att vila när jag behöver.

Denna vecka har Leo spirit week i skolan. De har olika teman varje dag och skall klä sig därefter. Igår var det aloha monday, då hade Leo såklart shorts och hawaiiskjorta.
Idag var det back to the 80's som gällde för stackaren. Han fick glatt bära min rosa tröja som är min egen från 80-talet.
Imorgon är det den 100dagen i skolan. Då skall de klä sig som 100åringar alla stackars barn.
Jag går inte all in, men kanske 60% in. Jag tror att både Totte och Leo tackar mig för detta. Jag däremot känner lite ångest för att jag hade kunnat göra mer...

Lexie tränar gymnastik för fullt. 2 dagar i veckan och målet är nu en tävling i maj.
Kan ni fatta, min lilla Lexielala ska tävla i gymnastik. Det är helt galet!
Hon fullkomligt älskar att lära sig nya saker och att se henne bemästra nya förmågor är verkligen ren och skär lycka.

Nu ska vi åka på dans och sedan snabbt iväg till partyaffären för att köpa grå hårspray till hundraåringen imorgon.

Bjussar på en bild på dansklar Lexie!

Då sitter jag här och funderar på om jag ska skriva ett inlägg. Min blogg, mitt liv som bloggare känns avlägset.
Mitt liv som mamma till den där bönan är långt borta. Mitt liv som mamma till två fantastiska, unika ungar är dock väldigt levande.

Varje dag händer det saker som är värda att dokumentera. Värda att berätta om för hela världen. Tyvärr är det inte längre lika lätt att skrika ut och berätta för alla om vad som händer. Livet är känsligare med två barn som börjar bli mer och mer medvetna om livet omkring dem och vad mamma gör.

Att hänga ut deras liv här på internet är inte längre något jag känner att jag vill göra.

Att skriva är något som jag vill fortsätta göra. Skriva för att jag älskar att skriva, skriva för att det är en ventil som jag behöver använda mig av, nu och för all framtid.

Just nu mår jag bra, bättre än på länge. Det har varit ett tungt år så här långt. Eller tung tid sedan jag åkte från Sverige i somras. Det har hänt så otroligt mycket. Positivt och negativt.
Negativt i mitt huvud, inte så mycket negativt rent praktiskt i livet.

Tittar jag på mitt liv genom någon annans ögon så är det inte mycket som skulle kunna vara bättre. Jag lever ett liv som är väldigt få förunnat. Ett liv som jag innerst inne längtat efter att få leva.
Jag kan i stort sett göra precis vad jag vill, när jag vill. (Om det inte krockar med hämtning, lämning, skjutsning, sjukdom, läxor, aktivteter, repetitioner... osv osv.)

Men vad vill jag då göra?
När är jag som lyckligast?
Jag är som allra lyckligast när jag har mina fantastiska (jobbiga) underbara barn nära mig. När min man är hemma och vi kan göra det som faller oss in, vad det än må vara.
Tyvärr så ser inte ens min drömvärldsvardag ut så. Inte ens i min vardag kan vi vara tillsammans 24/7.

Men Johanna, sa du inte bara häromdagen att du behöver semester från din familj?

Jo... det gjorde jag. Och JO, det behöver jag. Men... men... ändå inte.

Problemet med mitt liv. Det negativa i mitt huvud är att jag aldrig riktigt är helt nöjd.
Varför?
Det är en bra fråga.

Jag har en skum känsla av enorm stress konstant. En stress som inte grundar sig i något "riktigt", inget "viktigt" inget som man bör känna stress inför.
Jag är stressad när jag lägger mig på kvällen för att jag ska gå upp på morgonen dagen därpå.
Jag är stressad för att huset inte är perfekt städat jämt.
Jag är stressad för att jag inte är en bra mamma hela tiden.
Jag är stressad för att min insats som fru inte alltid är 100%.
Jag är stressad för att jag inte tränar hårt nog.
Jag är stressad för att hunden inte fått tillräckligt långa promenader under dagen.
Jag är stressad över att jag inte hunnit tvätta all tvätt i tvättstugan idag heller.

MEN FÖR I HELVETE KVINNA!?! Nu får du väl för fan ge dig.
Ja det kan man ju faktisk tycka. Vad är detta för lyxproblem.

Livet jag lever är inte stimulerande för huvudet. Den enda gången jag vet varje vecka att hjärnan får arbeta på riktigt är under mina körrepetitioner. Annars så rullar allt på.
Denna understimulans har jag insett är inte helt hälsosam för mig. Jag behöver något mer, något positivt att omvandla denna negativa stress till.

Stressen har gått så pass långt fysiskt att jag har väldigt lågt blodtryck. Så mycket som jag tränar och ett så "lugnt" liv som jag lever så tyckte inte läkaren att jag borde ha lågt blodtryck. Han rekomenderade att sluta stressa.
Hur ska jag du göra detta?
Varför kan inte mitt psyke bara må fantastiskt bra av att ha det så jäkla bra som jag har det?

Jag har 5 månader kvar tills jag återigen beger mig till Sverige på semester. 5 månader kvar av det livet som jag lever idag. I höst, då kommer båda barnen gå i skolan. Jag kommer att ha ännu mer "fritid", eller ännu mer tid att ägna mig åt det som jag faktiskt vill ägna mig åt.

Vad vill jag då göra?
I dagsläget flyger tankarna åt helt olika håll. På detta sätt förhåller de sig nu.

Alternativ A. Fortsätta som jag gör nu men ta tag i mitt skrivprojekt/barnboksprojekt en gång för alla.

Alternativ B. Börja plugga. Psykologi, Sjuksköterska eller till att bli licensierad lärare i Washington state.
Alternativ C. Hitta en förskola att arbeta på där jag inte behöver vara licensierad.

Alternativ D. Läsa lite lösa kurser, kanske musikproduktion, musikteori, skrivarkurs, italienska,
Alternativ E. Om jag kommit i ordentlig form, försöka utbilda mig till PT.
Alternativ F. Bli jävligt rik, köpa ett stort hus med inomhuspool och starta egen simskola.

Alternativ G. Någon ger mig något annat bra förslag som låter perfekt som gör att jag faller för det och blir intelektuellt stimulerad på en gång.

 

 

 

 

Mitt liv / vårt liv är en bergochdalbana som verkligen tar oss på svängar man kanske inte riktigt kan förutsätta. 

När alla andra familjemedlemmar blivit friska. Då är det min tur. 
Streptokocker... penicillin... några goda nätter sömn .... så är jag på rätt väg igen. 

13 dagar kvar tills vi åker till Sverige. Jag har fjärilar i hela magen. Det finns så otroligt mycket jag längtar efter i Sverige just nu. Så mycket som jag bara önskar att jag kunde teleportera mig till. Så mycket jag längtar till så att jag börjar gråta direkt när jag tänker på det. 

Imorgon är har jag ett event med SWEA som jag den senaste veckan varit tvungen att ändra varenda lilla detalj på. Jag har helt enkelt dragit ihop ett event på mindre än 7 dagar, men med hjälp av fantastiska vänner går allt! Jag tror att detta event kommer bli fantastiskt. 

Något som är mindre roligt är att jag prövade klänningen i garderoben som jag hade tänkt ha på detta event samt bröllopet jag ska på i slutet av maj. Den hade ju krympt. Så idag har jag försökt att hitta ny klänning till detta. Jag hittade två klänningar jag köpte, men ingen jag vill ha på bröllopet. Jaja det löser sig säkert. 

 

Förutom de vardagliga svängarna så finns möjligheter i bakgrunden som jag/vi inte riktigt kan släppa. Äsch nu är jag kryptiskt, men kan inte säga mer än så. 

Dessa 13 snart 12 dagar kvar hemma innan jag, barnen och hunden drar är extremt busy. Vi kan inte annat än bara försöka hinna med. 
Jag har faktiskt börjat packa vilket känns skönt. 
Jag behöver köpa en ny väska nästa vecka så att jag kan packa resten bara. 

Snart är det dags. FALUKORV HERE I COME!:) 

 

Under dagen blev han bara sämre och sämre. 

Extremt dålig tajming med tanke på att vi skulle på fest på lördagen och äntligen ha barnvakt. 

Jag försökte ändå ha lite hopp och inte avboka barnvakten. 

Lördagmorgon blir jag väckt av Leo som säger att han mår nästan bra. Skönt tänkte jag tills jag försökte röra på mig.... 

Skönt var det inte i min nacke. Nackspärren från hell var ett faktum. 

Lördagen gick i smärtans tecken för mig. Vi avslutade dagen med en riktig ät kul 40årsfest. 

Det fick jag betala för igår.... 

Jag var inte bakisen så sjukt ont i kroppen och smärtan gjorde mig typ medvetslös mellan varven. 

Nu mår jag bättre men fortfarande ont. 

Leo är hemma från skolan en extra dag men är alldeles för pigg.

Ny vecka betyder nya tag. 

Ny vecka betyder även att dominikanska republiken är närmare och närmare för mig!

 

Så gick då så till slut att det inte längre gick att skriva i den här bloggen. 
Jag hade/har så otroligt mycket att berätta. Så mycket som jag vill att ni (som vill) ska få veta. Samtidigt så kändes det som att jag hade så mycket att berätta som blev känsligt. Jag behövde skriva om sådant som det inte går att skriva om. Om andra människor än min familj. Jag kunde inte fortsätta skriva för det kändes som att jag ljög för mig själv. Bloggen som för mig alltid varit väldigt personlig blev avdistansierad och tråkig. 

 

Nu känner jag att det är dags att komma tillbaka. Jag är på något vis på ett bra ställe i mig själv. 
Samtidigt som jag är lycklig och faktiskt mer nöjd med livet på mycket länge så känner jag mig totalt slut. 

 

Jag vet inte riktigt varför. 

Det känns ju löjligt. Jag är mer trött och slut som människa nu än vad jag var när jag jobbade heltid och hade hand om två betydligt mindre barn än jag har idag.

Det här året har börjat långt från bra. Först var Leo sjuk i ca 8 veckor. När han efter många läkarbesök och olika teorier från både läkare och vänner så försvann de flesta av symptomen lika snabbt som de kom. De dagliga kräkningarna och mitt spöke till son. 
När Leo äntligen mådde bättre så blev Totte sjuk. En riktigt jobbig lunginflammation som tog honom till sjukhuset mer än en gång. Efter många om och men så blev han av med allt som hörde den till. 

 

Nu 4 månader in på det nya året sitter jag här och önskar att jag slapp gå upp ur sängen på morgonen. På både gott och ont så stannar dock inte livet upp. Det rullar på om möjligt ännu fortare. 

Ibland känns min vardagliga uppgifter som att bestiga Mount Everest. Mina uppgifter som verkligen är totalt egocentriska egentligen. Att ta hand om mig själv, mina barn, min man, vårt hem och hunden. 

 

Nu är det mindre än 1.5 månad tills jag och barnen åker till Sverige. Jag längtar så att det gör ont i varenda liten cell av min kropp. Jag har inte längtat så mycket under året. Det är säkerligen en självbevarelsedrift, att förtränga och försöka glömma. 
Nu när verkligheten närmar sig att jag ska få ännu en sommar i Sverige så vill jag att det ska hända NU!!!

 

Jag är trött men lycklig. Jag lever ett fantastiskt liv här med vänner och möjlighet att göra precis vad jag vill när jag vill. 
Nu behöver jag sommar, sol, Sverige, vänner och familj sen tror jag nog att livet inte skulle kunna bli bättre!

 

Dagen före dagen, är det idag.
Imorgon drar vi mot lite varmare breddgrader för att njuta av "The happies place on earth".

Jag känner mig sådär halvhappy idag med huvudvärk och ont i kroppen.

Halvhappy är väl även något vi även kommer känna oss i natt klockan 03.00 när vi måste gå upp. Leo längtar förstås. Han tycker att det ska bli galet roligt att få gå upp mitt i natten, säger han. Det vet vi ju alla att han inte kommer att tycka när vi väcker honom.

Jag har snart tvättat all tvätt i tvättstugan. Det har tagit mig 5 dagar. Behöver jag säga mer?

 

Något som är rätt fantastiskt är att jag inte har några rikitgt små barn längre. Mina barn är så stora att de klarar väldigt mycket själva.
Idag har jag knappt sett röken av Lexie. Hon har lekt i sitt rum hela förmiddagen medans jag har fixat och donat. Nästan så där duktigt att jag får dåligt samvete för att jag inte bryr mig om henne.
Fast det gör jag ju, bryr mig om henne alltså.
Det är väl just sådant här som man ska vara riktigt stolt över. Hon är stor nog att kunna sysselsätta sig själv i flera timmar utan gnäll och bus. Bara fantastisk lek med allt vad det nu innebär.

Så istället för att få dåligt samvete för att jag inte aktiverat henne på något fantastiskt pedagogiskt sätt, så kommer jag nu istället vara stolt över att jag förmdoligen varit pedagogisk någon gång under hennes uppväxt. Någonting måste jag ha gjort rätt....

 

 

Igår var det då dags för min första konsert med Con Brio.

Hela dagen var rätt stressig och jag var tvungen att byta om till mina konsertkläder på Leos gymnastik. Det kändes lagom märkligt att komma ut från toaletten uppklädd som att jag skulle gå på bal. Jag försökte inbilla mig att alla andra föräldrar trodde att jag var någon känd musiker som skulle till någon konsert i någon konserthus någonstans.

 

Väl på plats så var det event vi skulle sjunga på i ett litet galleri mitt i Kirkland. Så avskilt att jag aldrig hade vetat att det varit där om jag inte fått strikt vägbeskrivning. Eventet var ett nätverks event för professionella kvinnor, dvs kvinnor som jobbar, dvs inte jag.

Vi sjöng fyra stycken och det är verkligen en fröjd att sjunga med denna kör. Det låter så vackert och jag står som ett fån med gåshud hela tiden. Det är lycka för själen det!
Jag skulle lätt kunna repetera med denna kör varje dag. Lugnet som infinner sig i min kropp när jag sjunger tillsammans med dessa kvinnor är en mirakelmedicin. All vardagsstress försvinner och jag märker hur jag blir bättre och bättre på att slappna av när jag sjunger.

 

Jag är inne i någon märklg fas nu de senaste dagarna där jag funderar mycket "vad hade hänt om?". Eller "var hade jag varit om.....", osv osv.
I vissa fall sjukt obehagligt då jag praktiskt taget avgudar det liv jag lever nu. Jag kan fortfarande inte förstå hur lyckligt lottad jag är och hur just jag hade sådan tur att få leva detta liv. Jag hoppas att jag håller i denna känsla förevigt för då tror jag att jag kommer fortsätta uppskatta det.

Men vad hade hänt om jag hade haft engagemanget, viljan och framförallt modet att försöka mig på en karriär som skådespelerska? Eller om jag hade tagit steget att bli sjuksköterska för att senare kunna vidareutbilda mig till barnmorska.....

 

Jag vill ju trots allt något mer med mitt liv. Jag har insett en viktig komponent i hela min "Vad vill jag med mitt liv" tanke. Det är att jag förmodligen inte vill tillbaka in i ett regelbundet 9-5 liv på ett tag. Jag skulle vilja vara lite mer fri, lite mer möjlighet att arbeta hemifrån än jag har som lärare.
Ett måste är dock att ha det sociala i ett arbete....

Låter detta motsägningsfullt, ja kanske...!?!
MEN, jag har en tanke och lite av en dröm just nu. Jag ska bara försöka konkretisera den lite mer för mig själv innan jag kan skriva vad det är.

 

Nu är jag tillbaka i vardagen!
I måndagskväll kom jag, tack och lov, hem efter en riktigt givande helg i Washington DC.

Efter en helg full av intryck så var jag helt mentalt slutkörd. Min hjärna var återigen tvungen att börja arbeta vilket jag inser mer och mer att jag mår SÅ bra av.

Konferensen innehöll allt från givande föreläsniningar till spännande diskussioner. Från det abstrakta byråkratiska ned till det rent metodiskt konkreta. Allt som jag behövde för att inse, än en gång,  varför jag en gång i tiden valde att plugga till lärare.

 

Något som är fantastiskt med dessa konferenser är att se vilka eldsjälar som dessa svenska skolor drivs av. Varje enskild person jag träffade i Washington DC brinner för någon del av den verksamhet vi erbjuder våra svenska barn. En av desa eldsjälar är jag, men jag behöver tydligen en spark i baken av inspiration då och då för att kunna utföra mitt bästa. Nu har jag fått en av dessa sparkar och längtar till på söndag när jag får träffa mina elever igen.

 

Förutom svenska skolan har jag massor av spännande volontärprojekt på mitt bord. Trots det så kan jag inte låta bli att fundera över min framtid. VAD VILL JAG?

Nu har jag tittat över vad som krävs för att jag ska kunna få ut ett teacher certificate här i Washington state. Det känns som en lång resa, som förmodigen kräver en hel del studier från min sida. Studer här kostar mycket pengar. Är det värt det?

Det vet jag inte än.

 

Jag har lite tankar om vad jag skulle kunna tänka mig att göra. Jag har lite svårt att se hur jag ska komma igång bara.

 

Jag har flera egna projekt som redan är igång som jag bara måste sätta mig ned och färdigställa. Allt detta är väldigt svårt när jag har barnen omkring mig så pass mycket.
Nästa år börjar Leo skolan, då ska Lexie få gå på preschool så mycket som bara möjligt.
DÅ kanske jag har tid att börja......

 

 

 

Imorgon drar jag till Washington DC med en vän och kollega härifrån Seattle. 
Det är dags för den årliga konferensen för de svenska skolorna i Nordamerika. 
Trots att jag egentligen inte vet vad jag vill med mitt framtida arbetsliv så är skolutveckling och pedagogik något jag verkligen brinner för. Att jag dessutom varit tvungen att omvärdera många av mina tankar, idéer och ståndpunkter inom ovanstående sedan jag kom till USA gör det än mer intressant. 

Jag ser även detta som ett ypperligt tillfälle att se mer av världen och komma från vardagen som är även om jag trivs väldigt bra i min vardag. 

 

MEN... jag är rädd för att flyga. En rädsla som jag verkligen inte önskar att jag hade. Jag ÄLSKAR att resa. Jag bor extremt långt från det ställe jag älskar mest på jorden. Mycket av det älskar kräver att jag flyger med jämna mellanrum. Jag vägrar låta min rädlsa ta överhand och begränsa mitt liv. 

 

MEN... nu på kvällen när jag tittade på mina barn så fick jag känslan "Vad skulle hända om jag aldrig mer fick se dessa underbara varelser igen?".

HERREGUUUUD! 

Mina barn är det bästa som hänt mig. De är fantastiska, underbara och de ger mitt liv allt jag behöver. Trots det så ger jag mig ut och lämnar dem... 
VARFÖR?

 

Svaret är så enkelt, för att göra något jag Johanna Liberto brinner för som inte har med mina barn att göra. 

 

Min älskade man har lugnat ner mig nu. Det är ju ändå statistiskt mer farligt att åka bil till flygplatsen än själva flygresan. 

En annan sak som lugnar ner mig är något min mamma sa till mig när vi flög tillsammans någon gång. "Men Johanna, tror du att piloten är rädd när han går till jobbet på morgonen?" 
Och nej, det är klart att han inte är. 
En som gör den tanken ännu lättare för mig nu är för att en nära vän till oss är pilot. Då tänker jag bara på honom och att han inte skulle lämna sin fru och dotter hemma när han går och jobbar om han tyckte det han jobbade med var farligt. 
Att min man även själv är pilot, nä det brukar inte lugna mig så mycket. 

 

 

 

Först började min höft krångla och jag kunde inte alls springa som jag ville.

När jag ÄNTLIGEN listade ut vilka muskler som satte käppar i hjulet för höften så blev familjen sjuk.

Nu har jag varit bänkad på grund av höft, halsont och sjuka barn.

Jag försökte mig ut på en långpromenad i tisdags med båda barnen i vagnen. Efter halva vägen började Leo bli grön i ansiktet av illamående och kunde inte sitta i vagnen längre. Han skulle absolut GÅ resten av vägen.
När jag kände på honom så höll han på att brinna upp men vägrade sitta i vagnen.
Väl hemma satte feberkräkningarna igång och hjulet var i rullning.

 

Idag vaknade jag till två feberfria barn som låg och sjöng (och hostade) på sina madrasser i vårt sovrum. Det känns som att vi kan se ett ljus i slutet av tunneln, och tur är väl det.

 

Innan sjukan slog ned så hade vi en härlig helg. För mig var det fullt ös med tjejmiddag och svenska skolan. För barnen blev det en relativt lugn lördag och sedan en kul söndag med skola.

 

Att vara hemma denna vecka med sjuka barn har faktiskt varit rätt bra för mig. Jag har kunnat komma ikapp på lite saker som jag borde tagit tag i tidigare. Dvs, vår höstsemester.
Tanken var ju att vi skulle åka till Costa Rica. MEN.... nu har vi ju reseförbud pga green card-ansökan så då blev vi tvugna att välja en resa inom USA. Barnen röstade på Hawaii, men jag kände att vi behöver spara lite av Tottes semester och åker vi till Hawaii vill jag vara borta minst 10 dagar.
Så nu har vi bokat Californien 7-12 november. Det blir framförallt Disneyland med allt vad det innebär, men sen blir det förhoppningsvis en sväng till Seaworld också.

 

 

 

 

 

 

 

Jag och barnen satt vid frukostbordet och pratade om Svenska skolan som nu båda barnen är en del av. Vi pratade om deras "fröken Linda" och "fröken Catharina". Jag pratade sedan om att jag är "fröken Johanna". Barnen höll på att skratta ihjäl sig. Lexie upprepade "fröken Johanna" flera gånger som att kolla om det verkligen var på riktigt.

 

Jag har så mycket att göra hela tiden att jag idag fick nog. Idag behöver vi (jag och Lexie) inte vara någonstans förrän klockan 12.45. Så efter att vi skickat iväg Leo till skolan med skolfotografering på agendan och Totte till jobbet så ligger vi nu i sängen igen med varsinn skärm.
Morris accepterade tydigen att inte få någon morgonpromenad utan bara gå ut på tomten för han ligger nu nöjt på mina fötter och myser.

 

 

____________________________________________________________________________________________________

 

 

Måndag: Leo förskola 9-14.30

               Lexie gymnastik 10-10.45

               Leo dans 4.30-5.15 (som jag lyckades förtränga i måndags...)

 

Tisdag: Leo och Lexie fotboll 10.30

            Johanna kör 19-21

 

Onsdag: Leo förskola 9-14.30

              Lexie dans 12.45-13.30

 

Torsdag: Leo, Lexie och Johanna svenska lekgruppen 10-12.30

               Leo gymnastik 16.30-17.15

              Johanna- SWEA-kören 18.30-21 (varannan vecka)

 

Fredag: Leo förskola 9-14.30

             Lexie förskola 9-15 (använder backup care just nu)

 

Lördag: FAMILJEDAG!

 

Söndag: Leo, Lexie och Johanna Svenska skolan 10-12.30

____________________________________________________________________________________________________

 

Schemat kanske inte ser så hektiskt ut och det är det egentligen inte heller men med tanke på avstånden så sitter jag minst 1,5 timme i bilen per dag. Det gör mig inget egentligen för jag tänker så bra i bilen och barnen har inga problem med att åka bil heller.
Tiden man sitter i bilen däremot... den förlorar man helt klart. Nu kommer jag nog vilja sitta i bilen om möjligt ännu mer för igår fick jag en skiva med alla mina stämmor på från kören. Nu kommer jag bli en hejjare på alla låtar vi ska sjunga.

Nu de närmsta veckorna bir det en hel del flängande för min del.
Helgen 4-6 är det kör retreat med nya kören. Jag och Totte firar 5årig bröllopsdag den 4e med att gå på Josh Groban så jag åker till "the retreat" tidig morgon den 5e.

Veckan som kommer därefter får vi besök från Sverige.

 

Samma vecka åker jag torsdagkväll den 10e till Washington DC för skolkonferens med alla svenska skolor i Nordamerika. Jag vet inte så mycket om schemat under den helgen men jag vet att en av talarna kommer vara Dilsa Demirbag-Sten. Det ser jag mycket fram mot!

 

Jag och "fröken Linda" landar i W.DC på fredagen tidigt på morgonen. Sedan har vi hela dagen i staden innan det nalkas galamiddag på svenska ambassaden på kvällen. Därefter blir det konferens hela helgen och vi åker hem sent måndagkväll. Underbart då vi även har hela måndagen i DC.

 

 

 

 

 

 

Gårdagens kräftskiva var i mina ögon fantastiskt lyckad.

God mat, härliga människor och ett grymt adrenalinpåslag att få vara MC tillsammans med Maria.
Visst fanns det delar av vårt arbete under kvällen som hade kunnat vara bättre förberett. Men för att vara första gången på engelska känner jag mig rätt nöjd.

 

Jag hade fantastiskt kul och dansade och dansade efter middagen var över. Min höftskada jag dragit på mig under löpningen efter sommaren gjorde sig påminnd under kvällen. Jag ignorerade den dock stenhårt och under inflytande av alkoholhaltiga drycker så var smärtan rätt uthärdlig även fast jag vet att jag klagade på sluttampen.

När jag vaknade i natt lite lagom törstig och bakis och inte kunde gå, då var smärtan inte längre uthärdlig. HJÄLP!!!

När jag sedan några timmar senare skulle bege mig iväg till skolstart med svenska skolan mådde jag faktiskt riktigt bra men att gå var plågsamt. Varje steg var det någon som stack en kniv i höften på mig. Lite ipren hjälpte föga....

Under dagen har höften faktiskt blivit bättre och bättre men smärtan är fortfarande rätt påtaglig när jag går.

Jag tror tyvärr att det blir ett besök till doktorn imorgon. Jag behöver något smärtstillande med antiinflammatoriskt. Sen blir det iväg till en sjukgymnast. Löpningen har känts så bra.... detta känns INTE helt okej.

I fredags blev vi, familjen Liberto även ägare till en stor bil återigen.
Jag är KÄR! Jag älskar min nya bil.

En Chrystler Town and Country. 7 sitsig mommobile med massor av utrymme.
Vi kommer till och med kunna åka och campa i den om vi vill. Alla stolar går ner i golvet och på det är det bara att lägga en stor madrass. Jag längtar efter vår första campingtur!

Ikväll tog vi vår första roadtrip. Den bar av hela vägen mot en lookout point vid Queen Anne i Seattle där man ser Seattles fantastiska skyline. Regnet öste ner och blixtarna syntes över hela himlen. Det var fantastiskt vackert och kändes som en perfekt första roadtrip. Tanken var att vi skulle köra en tailgatemiddag men med tanke på regnet som öste ned så fick det bli picknick inne i bilen. Det gick alldeles utmärkt det också!