Vilka tankar kan man dela.

publicerat i
 
Så gick då så till slut att det inte längre gick att skriva i den här bloggen. 
Jag hade/har så otroligt mycket att berätta. Så mycket som jag vill att ni (som vill) ska få veta. Samtidigt så kändes det som att jag hade så mycket att berätta som blev känsligt. Jag behövde skriva om sådant som det inte går att skriva om. Om andra människor än min familj. Jag kunde inte fortsätta skriva för det kändes som att jag ljög för mig själv. Bloggen som för mig alltid varit väldigt personlig blev avdistansierad och tråkig. 
 
Nu känner jag att det är dags att komma tillbaka. Jag är på något vis på ett bra ställe i mig själv. 
Samtidigt som jag är lycklig och faktiskt mer nöjd med livet på mycket länge så känner jag mig totalt slut. 
 
Jag vet inte riktigt varför. 
Det känns ju löjligt. Jag är mer trött och slut som människa nu än vad jag var när jag jobbade heltid och hade hand om två betydligt mindre barn än jag har idag.

Det här året har börjat långt från bra. Först var Leo sjuk i ca 8 veckor. När han efter många läkarbesök och olika teorier från både läkare och vänner så försvann de flesta av symptomen lika snabbt som de kom. De dagliga kräkningarna och mitt spöke till son. 
När Leo äntligen mådde bättre så blev Totte sjuk. En riktigt jobbig lunginflammation som tog honom till sjukhuset mer än en gång. Efter många om och men så blev han av med allt som hörde den till. 
 
Nu 4 månader in på det nya året sitter jag här och önskar att jag slapp gå upp ur sängen på morgonen. På både gott och ont så stannar dock inte livet upp. Det rullar på om möjligt ännu fortare. 
Ibland känns min vardagliga uppgifter som att bestiga Mount Everest. Mina uppgifter som verkligen är totalt egocentriska egentligen. Att ta hand om mig själv, mina barn, min man, vårt hem och hunden. 
 
Nu är det mindre än 1.5 månad tills jag och barnen åker till Sverige. Jag längtar så att det gör ont i varenda liten cell av min kropp. Jag har inte längtat så mycket under året. Det är säkerligen en självbevarelsedrift, att förtränga och försöka glömma. 
Nu när verkligheten närmar sig att jag ska få ännu en sommar i Sverige så vill jag att det ska hända NU!!!
 
Jag är trött men lycklig. Jag lever ett fantastiskt liv här med vänner och möjlighet att göra precis vad jag vill när jag vill. 
Nu behöver jag sommar, sol, Sverige, vänner och familj sen tror jag nog att livet inte skulle kunna bli bättre!
 
Jag är inne på vecka 4 av mitt 20 veckors löpningsprogram . Allt för att kunna springa vår egen tjejmil här i Seattle så bra som möjligt. Ja.. och såklart för att jag ska må bra. 
 
 Min fina familj!

Kommentera inlägget här :