Mitt liv med Leonidas och Lexie

Nu är jag tillbaka i vardagen!
I måndagskväll kom jag, tack och lov, hem efter en riktigt givande helg i Washington DC.

Efter en helg full av intryck så var jag helt mentalt slutkörd. Min hjärna var återigen tvungen att börja arbeta vilket jag inser mer och mer att jag mår SÅ bra av.

Konferensen innehöll allt från givande föreläsniningar till spännande diskussioner. Från det abstrakta byråkratiska ned till det rent metodiskt konkreta. Allt som jag behövde för att inse, än en gång,  varför jag en gång i tiden valde att plugga till lärare.

 

Något som är fantastiskt med dessa konferenser är att se vilka eldsjälar som dessa svenska skolor drivs av. Varje enskild person jag träffade i Washington DC brinner för någon del av den verksamhet vi erbjuder våra svenska barn. En av desa eldsjälar är jag, men jag behöver tydligen en spark i baken av inspiration då och då för att kunna utföra mitt bästa. Nu har jag fått en av dessa sparkar och längtar till på söndag när jag får träffa mina elever igen.

 

Förutom svenska skolan har jag massor av spännande volontärprojekt på mitt bord. Trots det så kan jag inte låta bli att fundera över min framtid. VAD VILL JAG?

Nu har jag tittat över vad som krävs för att jag ska kunna få ut ett teacher certificate här i Washington state. Det känns som en lång resa, som förmodigen kräver en hel del studier från min sida. Studer här kostar mycket pengar. Är det värt det?

Det vet jag inte än.

 

Jag har lite tankar om vad jag skulle kunna tänka mig att göra. Jag har lite svårt att se hur jag ska komma igång bara.

 

Jag har flera egna projekt som redan är igång som jag bara måste sätta mig ned och färdigställa. Allt detta är väldigt svårt när jag har barnen omkring mig så pass mycket.
Nästa år börjar Leo skolan, då ska Lexie få gå på preschool så mycket som bara möjligt.
DÅ kanske jag har tid att börja......