Dagen före dagen, är det idag.
Imorgon drar vi mot lite varmare breddgrader för att njuta av "The happies place on earth".
Jag känner mig sådär halvhappy idag med huvudvärk och ont i kroppen.
Halvhappy är väl även något vi även kommer känna oss i natt klockan 03.00 när vi måste gå upp. Leo längtar förstås. Han tycker att det ska bli galet roligt att få gå upp mitt i natten, säger han. Det vet vi ju alla att han inte kommer att tycka när vi väcker honom.
Jag har snart tvättat all tvätt i tvättstugan. Det har tagit mig 5 dagar. Behöver jag säga mer?
Något som är rätt fantastiskt är att jag inte har några rikitgt små barn längre. Mina barn är så stora att de klarar väldigt mycket själva.
Idag har jag knappt sett röken av Lexie. Hon har lekt i sitt rum hela förmiddagen medans jag har fixat och donat. Nästan så där duktigt att jag får dåligt samvete för att jag inte bryr mig om henne.
Fast det gör jag ju, bryr mig om henne alltså.
Det är väl just sådant här som man ska vara riktigt stolt över. Hon är stor nog att kunna sysselsätta sig själv i flera timmar utan gnäll och bus. Bara fantastisk lek med allt vad det nu innebär.
Idag har jag knappt sett röken av Lexie. Hon har lekt i sitt rum hela förmiddagen medans jag har fixat och donat. Nästan så där duktigt att jag får dåligt samvete för att jag inte bryr mig om henne.
Fast det gör jag ju, bryr mig om henne alltså.
Det är väl just sådant här som man ska vara riktigt stolt över. Hon är stor nog att kunna sysselsätta sig själv i flera timmar utan gnäll och bus. Bara fantastisk lek med allt vad det nu innebär.
Så istället för att få dåligt samvete för att jag inte aktiverat henne på något fantastiskt pedagogiskt sätt, så kommer jag nu istället vara stolt över att jag förmdoligen varit pedagogisk någon gång under hennes uppväxt. Någonting måste jag ha gjort rätt....