Mitt liv med Leonidas och Lexie

 

Barnen och jag lever ett liv som är få förunnat. Det är vissa dagar så jobbigt och galet att jag vill lägga mig ned och gråta. 
Andra dagar är det så fantastiskt att jag inte kan förstå hur det kommer sig att jag är så lyckligt lottad. 

 

Under dessa månader när jag inte har bloggat har jag flera gånger skrivit långa blogginlägg i huvudet. Dessa har varit roliga, djupa och vissa otroligt viktiga. Nu när jag faktiskt har lite tid och energi så finns inte mycket inspiration. 

 

Jag inser dock hur viktig den här bloggen är för mig och för minnen. Oavsett hur djupa eller intressanta inlägg det blir så är det viktigt.

För några dagar sedan så satt vi runt middagsbordet och diskuterade när Leo lärde sig att säga olika ord, efter vilka operationer. Jag insåg att jag inte har någon aning. Jag började genast leta tillbaka i bloggen för att se om jag skrivit om det. 

Det gjorde jag tyvärr inte. Däremot så tyckte Leo och Lexie att det var underbart att titta tillbaka på alla bilder och bad mig läsa ALLT som stod. 

Bloggen blev deras kvällssaga den kvällen. 

Trots att jag inte hittade det jag letade efter så hittade jag något helt annat, minst lika viktigt. MINNEN!

 

Mitt minne är så fruktansvärt dåligt. Det är ibland så att jag undrar om jag inte håller på att bli senil, eller att alzheimers redan är här och hälsar på. Det är fruktansvärt att skoja om, men jag skämtar faktiskt inte. 

Jag undrar vad min hjärna innehåller ibland. 

 

För att återgå till det här fantastiska livet vi lever så är det värt att dokumentera. Värt att minnas. Därav MÅSTE jag bli bättre på att blogga. 

Imorgon är barnens sista dag på dance camp. Detta avslutas med uppvisning som jag lovar att jag ska fota och filma så att ni får se. 

 

Lördag är sedan en stor dag för mig. Jag ska göra mitt livs första audition för en kör. 
Jag är sjukt nervös och inser att chansen att jag får vara med kanske inte är så stor. Ett tag tänkte jag skita i att göra denna audition. Jag tror dock att det är ett viktigt steg i min egen personliga utveckling att utmana mig själv nu. 

Man kan inte leva i sin lilla trygga bubbla hela tiden. Om man inte utmanar sig själv kan man knappast utvecklas. Utvecklas man inte så lär väl hjärnan börja ruttna. 
Kanske är det redan förruttnelseprocessen som startat....?