Idag fick jag reda på att jag lider av "severe convergence insufficiency". (Försök säga det snabbt tre gånger!)
Vad det heter på svenska har jag ingen aning om. Det betyder att problemet jag haft med mina ögon i hela mitt liv ÄNTLIGEN har fått en ordentlig diagnos. Att det har varit något fel har jag nu vetat och varit konstaterat av läkare sedan 10 år. Trist bara att de glasögon jag använt från och till de senaste 10 åren förmodligen förvärrat min situation + att jag nu har 1 års vision therapy framför mig som inte kostar gratis.
Jag får från och med nu inte sitta vid dator/telefon/bok i mer än 25 minuter i streck innan jag tar minst 10 minuters paus då jag endast får titta på saker på långt håll.
Min dagliga huvudvärk, illamående, dåliga humör och självklart mitt dubbelseende kan mycket att ha och göra med detta. Skönt att äntligen någon tar mig på allvar.
Tänk om jag för första gången kan läsa en bok om ett års tid utan att behöva känna som att jag tittar genom en kikare/kamera som försöker söka fokus.
Tänk om jag för första gången någonsin kan få leva en dag utan huvudvärk....
Det tråkiga med detta är att det är genetiskt och STOR risk att barnen lider av precis samma sak. Jag är 100% på att Leo har exakt samma sak. Det som är skönt är att jag nu efter att ha varit hos säkert 10 olika ögonläkare äntligen vet vad som krävs för att få ordning på mitt ögonfel. Förhoppningsvis har Leos inte hunnit bli mer än mild och då går det tydligen rätt snabbt att med vision therapy ställa allt till rätta.
Lexie tror jag brås mer på sin far och om hon har något synfel så är det nog liknande hans problematik.
Tydligen så tar man denna problematik på fullaste allvar när en person har dubbelseende på ca 10-15 cm avstånd från ögonen.
Själv har mina ögon svårt att fokusera, dvs inte se dubbelt upp till 1.5 meter bort från mina ögon.
Ja så allvarlig störning var fallet. Inte undra på att jag tycker det är jobbigt att titta på en människa på för nära håll.
Japp, så så var det med det.