Imorgon drar jag till Washington DC med en vän och kollega härifrån Seattle.
Det är dags för den årliga konferensen för de svenska skolorna i Nordamerika.
Trots att jag egentligen inte vet vad jag vill med mitt framtida arbetsliv så är skolutveckling och pedagogik något jag verkligen brinner för. Att jag dessutom varit tvungen att omvärdera många av mina tankar, idéer och ståndpunkter inom ovanstående sedan jag kom till USA gör det än mer intressant.
Det är dags för den årliga konferensen för de svenska skolorna i Nordamerika.
Trots att jag egentligen inte vet vad jag vill med mitt framtida arbetsliv så är skolutveckling och pedagogik något jag verkligen brinner för. Att jag dessutom varit tvungen att omvärdera många av mina tankar, idéer och ståndpunkter inom ovanstående sedan jag kom till USA gör det än mer intressant.
Jag ser även detta som ett ypperligt tillfälle att se mer av världen och komma från vardagen som är även om jag trivs väldigt bra i min vardag.
MEN... jag är rädd för att flyga. En rädsla som jag verkligen inte önskar att jag hade. Jag ÄLSKAR att resa. Jag bor extremt långt från det ställe jag älskar mest på jorden. Mycket av det älskar kräver att jag flyger med jämna mellanrum. Jag vägrar låta min rädlsa ta överhand och begränsa mitt liv.
MEN... nu på kvällen när jag tittade på mina barn så fick jag känslan "Vad skulle hända om jag aldrig mer fick se dessa underbara varelser igen?".
HERREGUUUUD!
Mina barn är det bästa som hänt mig. De är fantastiska, underbara och de ger mitt liv allt jag behöver. Trots det så ger jag mig ut och lämnar dem...
VARFÖR?
Mina barn är det bästa som hänt mig. De är fantastiska, underbara och de ger mitt liv allt jag behöver. Trots det så ger jag mig ut och lämnar dem...
VARFÖR?
Svaret är så enkelt, för att göra något jag Johanna Liberto brinner för som inte har med mina barn att göra.
Min älskade man har lugnat ner mig nu. Det är ju ändå statistiskt mer farligt att åka bil till flygplatsen än själva flygresan.
En annan sak som lugnar ner mig är något min mamma sa till mig när vi flög tillsammans någon gång. "Men Johanna, tror du att piloten är rädd när han går till jobbet på morgonen?"
Och nej, det är klart att han inte är.
En som gör den tanken ännu lättare för mig nu är för att en nära vän till oss är pilot. Då tänker jag bara på honom och att han inte skulle lämna sin fru och dotter hemma när han går och jobbar om han tyckte det han jobbade med var farligt.
Att min man även själv är pilot, nä det brukar inte lugna mig så mycket.