Varje dag hämtar jag posten i hopp om att vi ska ha fått en operationstid till Leo.
Varje dag blir jag lika besviken och lättad....
Tänk att jag startade den här bloggen i tron om att jag skulle behöva skriva av mig MASSOR om min trasiga lilla kille som jag väntade.
Tänk att denna blogg handlar minst av allt om den trasiga sidan av min son.
Detta skrev jag som inlägg nummer två i bloggen i Januari 2009:
"Kan inte förstå hur extremt mycket tankar som kan snurra i huvudet hela tiden.
Jag ser mig själv som en otroligt optimistisk och positiv människa, och jag tror att de runt mig kan hålla med.
Nu har jag dock svårt att inte få tankar som -
Kommer jag att tycka att vår lillkille är det sötaste i världen som man SKA som förälder?
Hur mycket och på vilket sätt kommer han att lida pga denna trasiga del på hans kropp?
Är det bara läppen eller är det worst case scenario en total LKG spalt?
Om vi lyckas få ett syskon till bönan kommer en också att drabbas av LKG?
Hur kommer alla runtomkring oss att reagera på vår trasdocka?
Kommer vi kunna döpa vår böna till vad som helst, tänk om han får svårt med talet. Då kanske det är snällt att ge honom ett namn som är lätt att uttala?
Kommer han att bli "finare" efter första näsa/läppoperationen?
Jag sa till min man igår som var jätte deppig att det inte är någon idé att älta. Vi kan inte få några svar på varken praktiska frågor eller på våra känslor förens bönan är här.
Varför kan jag inte säga till mig själv att sluta älta, för det är ju precis det jag gör när jag sitter som en idiot och läser ALLT jag kan komma över om LKG och tittar på före-efter bilder.
Jag kommer att driva mig själv till vansinne dessa 3 månader om jag inte skärper mig nu!!!""
När jag läser detta nu blir jag nästan full i skratt.
Tänk att jag var så extremt orolig och nojjig att jag inte skulle tycka att han var sötast i världen. Eller att jag var orolig för vad andra skulle tycka. Eller hur mycket han skulle lida av sin trasiga mun.
Ja vi fick ju ut vår lilla worst scenario baby.
Nåt vidare illa är det ju faktiskt inte.
Det enda jag kan känna är jobbigt nu, det är självklart operationerna som kommer att komma.
Läppen och gommen kommer bli allra jobbigast för oss psykiskt tror jag. För honom kroppsligt men läkningstiden är relativt kort så hans pina kommer att bli relativt kort.
Käken och tänderna är väl det som vår lillprins kommer att lida mest av.
Jag tror dock att med rätt förhållningssätt gentemot Bönan och med fokusering på det jag tycker är allra viktiast-
ALLA är lika vackra, unika och lika mycket värda oavsett hur man ser ut.
Samtidigt som jag ser fram mot operationen för Leos framtids skull, så bävar jag.
Jag tycker att han är helt perfekt. Hans läpp gör honom till den han är. Den charmiga lilla nyfikna plutt som bara han kan vara. Jag är rädd för hur han kommer se ut efter operationen.
hehehe... så om några månader så kommer jag väl kopiera ut just ovanstående ord och fråga mig själv vad jag var orolig för.
Jag kommer dock ALDRIG att glömma hur Leonidas ser ut idag.
Han är för underbar!
Vilket underbart fint inlägg, jag blir rörd och glad =) Du tönker helt rätt.
Stor kram