Det är ju visserligen bra sägs det eftersom han tränar lungorna och de utvecklas genom det.
Det är även inte det skönaste man kan vara med om när man ligger och sover.
Kramp och sen en hickattack som håller på i evighet.
Samtidigt som man skulle vilja bli irreterad på honom så kan man inte annat än le.
Le åt att det finns något som lever i mig, i min mage.
Jag... bara jag kan ge honom det han behöver just nu allra bäst.
"Oh no don´t take a photo... PLEASE!"
Men ååååh så söt! Man blir ju aldeles till sig =)