Min mamma ängeln
Jag blir som en liten bebis och kan inte rå för det.
I princip jämt så tänker jag på min mamma med ljusa tankar. Visst kommer det upp minnen från hennes sista jobbiga dagar i livet som tär i min hjärna och på min hornhinna. Dessa tankar kan jag allt som oftast koppla bort för att tänka på något annat.
Idag var vi på Karolinska, där mamma låg när vi fick diagnosen. Samma sjukhus som vi också for till för alla behandlingar. Det var jag som fanns med mamma från dag 1 av helvetet till den som blev hennes sista.
Redan på vägen mot parkeringen idag kom jobbiga känslor i mitt inre, än värre blev det när vi gick mot huvudingången.
Värst var det ändå när vi åkte därifrån. Då tårades ögonen och jag fick de "normala" sorgkänslor som andra kanske har ofta tiden efter att en nära försvinner från livet.
Jag blev gravid bara några dagar efter att min mamma dog. Vi hade försökt ganska länge och just då fanns inte ens tanken på att jag skulle kunna vara gravid.
En av de sista dagarna min mamma var klar i huvudet frågade jag henne om hon trodde att jag och Totte någonsin skulle få egna barn.
Mammas självklara svar:
- Det är jag helt säker på Johanna! Men det som gör ont är att jag aldrig kommer att få träffa dem.
Min mamma hade så rätt och jag är helt säker på att hon hjälpte till på något sätt att få in bönan i min mage.
För mig var det en stor lättnad när mamma väl gick bort eftersom hon var så otroligt sjuk de sista 3 månaderna i livet. Jag fanns där för henne varje dag och ägnade hela min själ åt min mamma den tiden.
Samtidigt som jag och mamma njöt av den sista tiden tillsammans sörjde vi även tillsammans. Därför blev sorgeprocessen lite annorlunda för mig när hon väl var borta. En stor del var redan gjord tillsammans med mamma.
Sen blev den ju annorlunda eftersom jag blev gravid direkt då vilket för mig var en stor lycka.
Samma stora lycka som jag vet att det är för min mamma också.
Min mamma ängeln!