Kärlek kan jag känna till många olika saker och människor, men det är denna kärlek jag anser att livet går ut på.
Samtidigt som kärlek är det mest underbara ting på jorden, så finns det ju ingenting som kan göra så ont som kärlek.
Jag tror ju på något vis att det är så att man behöver riktigt jäklans låga perioder i livet för att kunna uppskatta och känna någon slags "natural high" i de bra perioderna.
Någonstans måste det dock finnas ett slags balans i kosmos.
Jag tror att de låga perioderna kan dominera ett liv utan att man dras ner i depression för det. Visst livet kanske känns för jävligt och man undrar varför och kanske framför allt OM man förtjänar all skit man går igenom.
MEN... och här kommer verkligen ett stort MEN!
ALLT blir vad man gör det till. Om man tillåter sig att gå in med en trots allt optimistisk attityd i lågvattnet så kan man faktiskt lära sig något av det.
Sååå... när livet känns tungt och meningslöst, försök att se ljusglimtarna. För jag är helt säker att det finns små små strålar av hopp i allas liv, även när det känns som tyngst.
Jag tror kanske till och med att vi alla kan vara en ljusglimt i någons dag. Försök att ge dig på att avfyra ditt bästa, sötaste och mest charmiga leende till några personer under dagen och se vad du får för reaktion. Jag kan lova att hos någon av dessa personer går detta leende rakt in i hjärtat och det var precis vad de behövde i den stunden för att lysa upp en trist stund.
Ljusstrålen i mitt liv just nu, när allt känns fruktansvärt jobbigt och jag saknar min mamma över allt i hela världen är min böna!
/J