Torsdagen den 7 Maj var den magiska dagen då jag gått 42 hela dagar med Bönan i magen och det var dags att ta ut honom på ett eller annat sätt.
Jag hade tid för igångsättning på BB Stockholm klockan 08.00. Vi skulle dock ringa in och kolla med dom vid 7 tiden om vi skulle komma in vid 8 eller avvakta. De bad oss att komma in till klockan 9.30 istället.
När vi väl kom in till BB Stockholm så får vi ett varmt bemötande, men vi inser snart att det är fullt upp på hela förlossningen. Vi får efter ca en timme komma in i ett familje/eftervårdsrum och de kör en ctg-kurva på den lille och säger att vi förmodligen kommer få vänta till eftermiddagen innan de har tid att sätta igång mig.
Vi passar på att vila och får faktiskt ett par timmars sömn. Klockan 15.00 kommer läkaren och konstaterar att jag inte livmodertappen är tillräckligt mogen och att de måste sätta en gel som ska verka i 6 timmar. Hon berättar att man ofta måste sätta 3 doser gel med 6 timmars mellanrum innan någonting händer. Så hon säger glatt vi ses nog imorgonbitti igen.
Vi passar på att sova lite till och kan ganska snart konstatera att det inte kommer att hända något under den första gelen verkar i alla fall. Klockan 22 kommer en Barnmorska och sätter en ny CTG kurva som visar att jag nu i alla fall har sammandragningar. Dessa känns som lite molvärk i magen men inget mer än så.
22.45 kommer nästa läkare som lustigt nog visar sig vara samma läkare som gjort våra riktade ultraljud och han konstaterar även han att livmodertappen är omogen och att ytterligare en omgång gel måste sättas.
5 minuter efter att andra omgången satts så får jag ordentliga värkar som jag måste andas genom. Profylaxandningen sitter i och det känns helt okej förutom att jag ibland får mina magkramper jag haft den senaste veckan som gör mina värkar mycket jobbigare.
Barnmorskan Milla och undersköterskan David tittar till oss ibland, men vi inser att det fortfarande är fullt upp i alla förlossningsrum eftersom vi fortfarande ligger kvar i ett eftervårdsrum.
Värkarna blir starkare och starkare och jag måste verkligen koncentrera mig på att andas och slappna av. När klockan är 01.50 börjar jag känna att jag inte kommer klara mycket smärta till så jag säger till Totte att trycka på den röda knappen. In kommer Milla och undersöker mig och säger med förvåning i rösten att jag är öppen 4 cm. Hon säger att jag är duktig och att värkarna gör nytta.
Hon säger även att det fortfarande inte finns några förlossningsrum lediga men att hon så fort det blir ett ledigt ska ta oss dit.
Hon kopplar ytterligare en ctg kurva och lämnar oss ensamma och jag fortsätter andas. Hon kommer in efter en liten stund och säger att det dröjer lite längre innan vi får vårt förlossningsrum eftersom en omföderska kommit in som förmodligen ska föda väldigt snart. Kvar ligger jag och andas.
Värkarna kommer och har kommit sedan de sätter igång med bara 1 minuts mellanrum. Jag och bebisen hinner inte vila upp oss mellan värkarna vilket Milla nu inser. Jag kvider att jag MÅSTE få någonslags smärtlindring nu.
Då blir det fart och vid 03.20 kör de iväg mig i ilfart i rullstol till förlossningsrummet där de kopplar på full styrka lustgas direkt och börjar klä av mig alla kläder. De kopplar ytterligare en ctg kurva som jag inte klarar av att sitta kvar i för att smärtan blir för intensiv. Så jag kopplar loss mig själv och går och lägger mig på soffan och säger till Totte att hämta någon som kan hjälpa mig att gå på toa för att mina tarmar kommer att explodera.
Då kommer en annan undersköterska in som berättar att Milla är upptagen i en annan förlossning just nu.
Hon inser dock snabbt att hon måste hämta en annan barnmorska. In till oss kommer Maria som efter en snabb titt på den lilla ctg kurva som blev säger att hon måste ta hål på hinnorna så att vattnet går och så att hon kan sätta en skalpelektrod på bebisens huvud som mäter hjärtfrekvensen ordentligt.
Detta görs 04.00 och då är jag öppen 5 cm och bebisens huvud är ovanför spinaetaggarna fortfarande.
04.07 går mitt vatten och direkt så börjar det trycka på ordentligt nedåt och jag skriker som aldrig förr. Efter varje skrik ber jag om ursäkt. Jag tycker inte riktigt att jag har rätt att skrika än eftersom det inte är dags att krysta. ;)
04.10 så pendlar bebisens hjärtljud mellan 80 och 220. Värkarna går i ett och de ropar på doktorn som kommer och undersöker och säger att huvudet är nedanför spinaetaggarna och att jag är öppen 6 cm.
04.51 Krystvärkarna sätter igång på riktigt och de tvingar mig att röra mig mellan olika födslolägen. Bebisens hjärtljud är alldeles för dåliga och de ropar än en gång på doktorn.
05.12 De skymtar huvudet vid en del krystvärkar men huvudet är fortfarande högt upp. Doktorn bestämmer att ett laktalprov skall tas som mäter bebisens mjölksyra och efter det ska ett beslut tas om hur de ska gå vidare. Bebisen mår alldeles för dåligt nu.
De tvingar upp mig i gynstolen igen för att ta provet och då sjunker huvudet ner och är på väg ut.
Efter några krystvärkar är lillplutt ute och huvudet håller barnmorskan emot för att jag inte ska spricka, men när huvudet väl är ute så flyger bebis ut med världens fart och tar med sig allt vatten som är kvar.
Detta har till följd att mamma Johanna spricker massor och barnmorskan Milla är blöt precis överallt till och med i skorna.
Hon skrattar lite och säger att så länge det inte kommer i ansiktet är det lugnt.
När Leo kommer upp på mitt bröst den 8 Maj 05.29 så är det en sådan extrem overklighetskänsla men lyckan är total. Han är helt underbar!
Totte var ett enormt stöd under hela förlossningen och utan honom hade det aldrig gått.
Åååh nu kom en liten tår här. Det är ju så fantastiskt när en liten bebis föds. Ta hand om er och njut av lilla guldklimpen!
Kram