Magiskt
Jag har längtat efter att få barn så länge jag kan minnas.
Jag var fast bestämd om att jag skulle ha barn innan jag fyllde 25. Så blev det inte riktigt.
När jag väl blev gravid efter en del kämpande så försvann suget jag haft i alla dessa år.
Jag började bli riktigt rädd i perioder att jag hade gett mig in på för djupt vatten och att livet kanske är förstört som man hört vissa säga. (Självklart folk som inte har barn själva!)
Nu kan jag dock konstatera att det är PRECIS så underbart som jag föreställt mig, och mer magiskt än någonting annat jag upplevt i mitt liv.
Jag kan sitta och titta på mitt barn, min son och bara gråta okontrollerat för att lyckokänslorna är så överväldigande. Nu är det visserligen många hormoner i omlopp som hjälper den redan labila Johanna på vägen, men ändå!
Nu ska jag gå upp till mina två prinsar som ligger och sover. Den ena i soffan och den andra i sin lilla korg.
Ja du mycket hormoner är det, men det är lika underbart och man fortsätter att gråta över sitt underverk även när den värsta hormonduschen lagt sig. Jag instämmer i att det är helt magiskt!
Stor kram