Mitt liv med Leonidas och Lexie

Just nu händer extremt mycket i mitt huvud.
Jag har den senaste veckan mått rätt dåligt i mitt inre. Tankar snurrar runt runt och jag känner inte riktigt att jag kommer ur dem.

Jag har tänkt jätte mycket på mamma. Jag har inte känt att det är något jag inte klarat av utan henne... förens nu.
Jag hade verkligen behövt henne inför Leos operationer. Jag vet att jag har stort stöd av precis ALLA runtomkring mig. Men mamma var alltid den som minimerade mina jobbiga tankar.

Jag har länge läst olika bloggar av människor i olika svårigheter i livet. De flesta som lider av någon cancersjukdom själva eller som har barn som är drabbade av cancer. Dessa läser jag ju fortfarande och kan efter mammas bortgång relatera till det på ett helt annat sätt. Att läsa har nog gjort att jag rehabiliterat mitt inre på något vis.
Nu däremot... rehabiliterar det verkligen inte mitt inre.
Jag har helt plötsligt blivit LIVRÄDD att förlora Leo. Att en operation hägrar gör ju att dessa tankar blir värre.
Jag är inte rädd på så sätt att det hindrar mig/oss för att göra någonting eller jag tror inte ens att att jag utrålar att jag är rädd.
Däremot är det tankar, tankar och tankar.

Jag har mått så otroligt bra inne i mig sedan jag blev gravid.... ja egentligen långt längre än så. Förmodligen sedan jag träffade Totte. Om man bortser från den extremt jobbiga period då mamma var sjuk...
Så jag hade glömt hur jobbiga tankar kan vara.

Jag är även sjukt dålig på att säga till när jag inte mår bra. Det är något som går i familjen...
Jag vill gärna ge sken av att allt är toppen. Jag vill nog att alla ska tro att det är toppen, för jag är inte bra på att må dåligt in public. 

Jag hoppas att det endast är hösten och mörkrets intågande som har gjort att det är jobbigt nu. Det går kanske över när jag vant mig.:)

Vi var i alla fall på inskrivning idag.
Vi fick träffa plastikkirurgen och narkosläkaren. Det gav väl egentligen inte sådär jätte mycket.
Förmodligen blir det både operation av läppen och omformning av näsan. Leos ena näsborre är mycket större än den andra så de måste forma om den så att det blir mer symetriskt.

Vi håller alla tummar vi har för att Leo ska hålla sig frisk nu!

För att avsluta lite positivt, jag är ju i grunden en väldigt positiv människa, så tänkte jag visa lite bilder.
Jag har haft svårt att se någon likhet mellan mig och Leo. Hittade dock en bild på mig när jag var liten som jag kan se lite likheter i. Tänk att man har varit så här liten själv! haha




Den här tjejen skulle jag vilja hitta tillbaka till...