Leonidas är så otroligt snäll mot sin lillasyster. Han pussar, klappar, hjälper till och byter blöja och ger henne nappen när hon gråter (läs skriker). Aldrig hade jag kunnat tro att det skulle skapas känslor mellan de två syskonen så tidigt. Det finns ett band mellan dem redan som bara kommer att växa och växa.
Vi har kommit in i livet med två barn på ett riktigt bra sätt. Livet känns så fantastiskt och underbart och jag känner inte att det är ett dugg jobbigt. (ÄN!) Totte börjar ju jobba på måndag så fråga igen då... hehe
Än så länge känner jag mig dock extremt harmonisk och lugn inför nästa vecka. Det är ju bara en vecka jag har ensam hemma med båda barnen sen börjar vi Leos inskolning hos Solveig på riktigt.
Jag har insett att Leo är extremt känslig för att bli bortlämnad så vi ska ta inskolningen helt i Leos takt nu så att det inte blir ännu en jobbig grej för Leo. Så fort han upplever att något är jobbigt så blir nämligen hans nattsömn rubbad och det är det sista vi behöver just nu.
Leonidas har ju varit med om lite mer än de flesta andra 1 åringar i och med operationerna. Efter varje operation så har Leo haft det jätte jobbigt på nätterna och efter att han var bortlämnad några dagar i rad vid förlossningen märktes det direkt på nätterna. Ändå var han bara bortlämnad några timmar per dag eftersom Totte var med honom annars.
Men som sagt, inskolningen får ta den tid det tar eftersom jag ändå är hemma. Jag vet att Leo trivs där och bara han får komma igång i sin egen takt så kommer det att gå suveränt.
Nu ska jag gå och gosa med min son medans min hungriga dotter ligger och sover.
