15-2
Idag var det dags för BM besök och jag hade bestämt mig för att försöka få henne att inse att det verkar dumt att jag ska behöva gå tills bebisen är överburen.
Jag mår verkligen inte bra nu. Jag sover extremt dåligt på nätterna och har ONT i kroppen. Jag har inget tålamod vilket inte riktigt fungerar när man spenderar dagarna med en 14 månaders liten kille i sin första trotsålder.
Besöket börjar med att hon frågar hur det är varpå jag gör något jag sällan gör, börjar gråta och berätta att det är jätte jobbigt.
Jag som oftast är stark och positiv och alltid har visat den sidan för min BM tror ju att hon ska bli lite välvilligt inställd... men inte då!
Jag berättar att jag inte kan sova och att jag har ONT och att min mage börjar kapitulera precis som när jag väntade Leo på slutet. Att jag inte kan sova ville hon avhjälpa med sömntabletter vilket jag avböjer med tanke på att jag har Leo att ta hand om pä nätterna om det skulle behövas. Det tyckte hon dock att min man kunde göra. Nu är ju saken den att Totte inte vaknar när Leo vaknar på nätterna. Han kan ju sova sig igenom tredje världskriget.... så det är inte ett alternativ.
Då sa hon det bästa på hela besöket. "Kan du inte åka till din mamma och sova...?"
Hon VET att min mamma inte lever eftersom hon gick bort precis innan jag blev gravid med Leo. Hon insåg sitt misstag och rättade till det och sa "Ja just det... eller någon annan."
Herregud... jag vill bara få ut den här ungen så att jag kan få tillbaka min kropp igen. Det är ju dessutom inte Leo som gör att jag inte får sova på nätterna. Det är jag själv. Blä blä och åter blä!
Efter att ha varit lagom arg och irriterad börjar det släppa nu. Jag får väl bara inse att 8/8 blir det igångsättning!