Kaxig och naiv
Ibland kan jag nog framstå som en rätt kaxig människa. Ibland är det nog något jag vill utstråla som en ridå för en inneliggande rädsla. Ibland är jag nog rätt kaxig och ibland är det inte alls min intention.
När det gällde mina tankar om min första förlossning (innan den skedde självklart) så var jag dock otroligt kaxig. I efterhand kan jag även erkänna hur naiv jag var i mina tankar. Jag var så otroligt nyfiken på hur denna smärta, som kvinnor i alla tider behövt uppleva, kändes. Jag var helt inställd på att klara mig utan epidural men kände att lustgas var något jag kunde tänka mig att testa.
Med tanke på att jag blev igångsatt så blev inte starten på förlossningen naturlig utan extrem smärta kom på en gång. Detta var jag på något sätt inställd på så det var inte så farligt. Det som var jobbigt var att aldrig få vila mellan värkarna och att jag kände mig totalt rörelsehindrad. Det gjorde så fruktansvärt ont att jag inte kunde/ville röra mig. Jag hittade en ställning på sidan där jag hade full kontroll över min profylaxandning och där jag uthärdade smärtan på ett bra sätt.
Utan den profylaxträning vi haft innan hade jag ALDRIG klarat smärtan.
När det nu börjar närma sig förlossning nummer två kan jag säga att jag inte är ett dugg kaxig eller naiv. Jag vet att jag låg för mindre än ett år sedan i mina förlossningsvärkar och tänkte "Nästa gång blir det kjejsarsnitt!". Jag vet det intelektuellt att jag tänkte så, men samtidigt så har jag svårt att förstå varför. Hur ont kan det egentligen göra? Hur ont gjorde det egentligen? För att få mig att tänka så, så måste det gjort sjukt förbannat ont!
Jag börjar bli rädd för smärtan, jag som egentligen tycker att smärta är rätt coolt. Missförstå mig rätt. Jag vill ju inte ha ont, men smärta kan vara en utmaning.
Så tänkte jag i alla fall inför första förlossningen. Jag såg det som en utmaning med en rejäl belöning som avslutning. Mitt i all denna smärta så var det ju värt det. Jag fick upp världens mest fantastiska, vackra, underbara varelse på mitt bröst som med sina stora ögon bara tittade nyfiket på oss.
MEN... tänkte jag att "nästa gång blir det kjejsarsnitt" även när han låg där, eller var det bara innan? Det kommer jag inte ihåg. Jag har nu suttit flera kvällar och googlat om kvinnors andra förlossningar. Det verkar ju som att majoriteten har haft en betydligt lättare/snabbare andra förlossning.
Då till min andra rädsla. Första förlossningen gick fort, från första värk tills att han var ute ca 6.5 timme. Redan direkt efter förlossningen sa barnmorskan till mig att nästa gång du föder barn får du vara beredd på att det går extremt fort. Sen har dessa ord förföljt mig av barnmorskor. 3 olika barnmorskor har sagt det till mig de senaste 6 månaderna och två av dem sa: "Åk in vid första värk". Nu efter att ha läst om andras andra förlossningar så inser jag hur fort det kan gå. Det hade väl inte varit några problem om det inte var för att man har en liten att ta hand om/ta hänsyn till.
Så snart måste jag börja få alla potentiella barnvakter att inse hur bråttom det kanske blir. Pappa läser ju detta så du förstår ju nu!;)
Sen har vi Solveig som har erbjudit sig att hämta upp Leo på sjukhuset om vi bara ringer när vi åker in. Så det kommer inte bli några problem. Det gäller bara att intala sig det också!;)
Nu kan det vara 4 och som mest 8 veckor kvar tills vi har vår lilla Prick här. Det är helt ofattbart...
Så himla intressant att få höra dina tankar om det hela. Jag har inte börjat bli nervös än så jag är nog i samma kaxiga tillstånd som du var inför första ;-). Blev också igångsatt och hade 7-8 värkar/10 min i ett dygn så jag vet iallafall hur den biten känns, sen blev det inte vaginalt så den sista biten har jag ingen aning om =D. Kejsarsnitt är grymt smidigt just tills det är gjort och ett helsike efteråt så önska det inte ;-)