Jag är så oerhört glad att jag startade den här bloggen. Jag har alltid tyckt om att skriva, men har alltid tröttnat efter någon månad.
Denna gång är det säkert enklare att skriva eftersom bloggen är dedikerad till Leo och så småningom Pricken.
Jag har extremt dåligt långtidsminne och jag kan bli riktigt avundsjuk på Totte när han berättar långa episoder ur sin barndom. De minnen jag har från min barndom har jag på senare tid insett att de är grundade i ett foto jag sett eller något jag fått berättat för mig i efterhand.
Ibland kan ett spontant minne komma upp, men mycket sällan.
Mitt dåliga minne är nog inte bara dåligt för mig. Mitt dåliga minne har gjort att jag faktiskt inte lider särskilt mycket av att min mamma inte finns med mig/oss längre. Jag kan tycka att det är jättetråkigt att mina barn inte kommer ha en den suveräna mormor min mamma faktiskt hade varit. Det är nog den största sorgen.
Men det fanns dock en tid då jag var helt säker på att jag inte skulle klara mig om något hände min mamma. Den känslan finns inte idag. Kanske för att jag faktiskt uppfostrades till en stark tjej av mina föräldrar som klarar mig i alla lägen. Eller kanske för att jag har för dåligt minne för att komma ihåg hur det var att ha extremt tight kontakt med mamma. Eller kanske en kombination av båda.
Det som är så bra med bloggen nu är att jag förevigar de viktiga delarna av vårt liv tillsammans. Jag kommer att kunna gå tillbaka och läsa när Leo och Pricken är äldre, men kanske roligast av allt kommer de själva kunna gå tillbaka och läsa. Tänk om man hade haft den möjligheten själv, va coolt det hade varit!
Igår slutbetalade vi resan till Mallis, om 41 dagar drar vi!!!
Tjohooo.
Det kommer inte vara extremt varmt utan sisådär 20 grader på dagarna vilket känns helt perfekt. Om det skulle regna i en hel vecka har vi besämt oss för att hyra bil och bara åka runt till de små pitoreska byarna på ön och titta runt. En heldag i Palma är ju inte helt fel heller.
Här ska vi bada!
Här ska vi äta!
JAG LÄNGTAR!!!
Ja det är faktiskt underbart att ha bloggen kvar som ett dagboksminne, det insåg jag under mitt bloggstopp när jag plöjde Isaks första tid. Nu återupptog jag den och kommer att fortsätta, perfekt att ha.
Låter underbart med Mallis!! Här blir det fjällen och skidåkning istället :-D