terrors of the night!
Den här värdelösa sömnen jag har fått nu de senaste 6 månaderna håller på att ta livet av mig. Inte bokstavligt kanske, men jag känner liksom att livslusten rinner ur mig när jag är så trött att jag håller på att gå sönder.
Natten har varit hemsk återigen. Lexie har vaknat ofta och skrikit som en stucken gris. Första gången hon vaknade vid 23.30 försökte jag få henne att somna om utan att ge henne flaskan. Hon blev totalt skogstokig och bara skrek och skrek och skrek. Leo som nu sover i sin storsäng vaknade såklart och stog nyvaken i Lexies rum och undrade vad som hände.
Jag blev tokig för att det var INTE så det skulle gå. I det läget var det viktigt att gå och lägga Leo direkt för hade han vaknat till för mycket så hade det varit stört omöjligt att få honom att somna om. Totte kom uppspringande för kontoret och jag väste till honom att han fick ta o mata Lexie.
Jag satte mig med Leo i hans rum men jag hör hur påverkade andningen är av den falska kruppen och han hostar och är hes och kämpar med andningen. Jag tackar mig själv att vi åkte till doktorn tidigare under dagen och fick medicin till honom. Det var bara att hämta venolin och ge honom. Sen var det bara att peppra hans näsa med nässpray för han var riktigt täppt stackaren.
Leo vägrar sova och till slut får han följa med mig in i sovrummet för jag MÅSTE sova. Lexie åt 40 ml... (va ***!!!) och somnade sen gott direkt. Jäkla bebis!;)
Leo somnade till slut tätt tryckt intill sin älskade mamma, andningen blev bättre och bättre ju längre tiden gick och jag sov oroligt och fick ont i kroppen. Lexie vaknar till några gånger och skriker och de flesta gånger hinner hon somna om själv innan jag eller Totte hinner dit.
Vid fem vaknade Lexie och ville ha mat, åt såklart inte så mycket men det fanns inte en chans att jag skulle riskera ännu ett uppvaknande av Leo. Lexie somnar om direkt efter skvätten mat och jag får tränga mig ner i min säng igen. Leo sover tungt men vaknar med ett ryck vid 6 tiden och ska absolut gå upp. Jag försöker få honom att somna om men totalt omöjligt. Andningen är återigen påverkad och Totte går till slut upp med honom.
Ja ni hör ju... det blir en roman varenda gång jag ska berätta om nätter här hos Familjen Liberto.
Nu är jag iaf vaken, Totte sover och barnen busar i soffan. Jag hoppas att jag orkar mig iväg och träna eller gå en långpromenad med barnen.
Spänningen är olidlig!
Jag lider med er, att inte få sova är värsta terrorn. Du vet ju vad som hjälpte oss, och att jag varenda dag tackar högre makter för att vi nu får sova gott hela nätterna, F sover ju alltid 19-07 utan ett knyst (tom vid de flesta sjukdomarna sover han gott hela natten). Möjligen undrar jag varför vi inte gjorde det tidigare, lärde honom att tryggt somna och somna om själv, men nu är det underbart. DET FINNS sätt som fungerar och jag hoppas du hittar ett sätt som gör att ni får sova mer, för det här är inte livskvalitet.
Stor kram Helena