21 Januari 2011
Veckorna går så oerhört fort, det är nästan så att jag blir lite mörkrädd och får existentiell ångest.
Men.. jag har äntligen börjat njuta av att vara här och nu och det är mer än vad jag någonsin kunnat göra tidigare i livet. Totte frågade när vi åt lunch idag hur det var med mig och om jag önskade mig något.
Jag funderade en stund och insåg sen att jag faktiskt inte behöver någonting. Möjligtvis behöver jag en större hårddisk på min dator... booooring!
Jag tränade med min PT i förmiddags och är helt slut i kroppen nu. Det sköna är att det märks sådan stor skillnad på styrkan nu mot tididgare. Jag har självklart märkt av en förbättring i konditionen även fast den är långt ifrån vad jag önskar att den var. Det är bara att fortsätta kämpa. Styrkan är såklart också långt ifrån där jag vill vara, men som sagt, kämpa på!
Viktnedgången står still nu vilket är lika trist som det alltid är när det händer. Vågen står på 83,9-84,0 och har gjort det i över 2 veckor. Sånt kan driva mig till vansinne. Men som jag sagt tidigare så är mitt mål först och främst att må bra och att klara av att springa en mil i sommar och vikten får ramla av som den vill.
Så nu har jag 2 kilo kvar till vikten jag hade när vi åkte på bröllopsresa... och när jag tittar på bilder därifrån så kan jag inte riktigt förstå att jag snart väger lika mycket som där. Fast o andra sidan så det enda jag stirrar mig blind på är magen och den kommer i ärlighetens namn aldrig att se ut som den gjorde för 2.5 år sedan. Det är inget jag sörjer. Jag hoppas bara att jag någongång kommer att kunna sätta på mig en tight klänning eller jeans och en tajt topp utan att se gravid ut. Sen hur magen ser ut där under tröjan är det ändå ingen som kommer att behöva titta på förutom jag och mannen min!:)