Jag är som sagt uppvuxen med min mamma Gunilla och pappa Bosse.
Pappa är 61 år gammal och har jobbat med reklam och de senaste åren har han ägt en livsmedelaffär. Nu är han dock frivilligt arbetssökande, eller låtsaspensionär. haha
Utan pappa skulle jag inte klara mig.
Min pappa är den där som jag alltid kan höra av mig till. Han ställer ALLTID upp och finns där i alla lägen och är en av de mest omtänksamma människor jag vet. Han är fullständigt osjälvisk och det kanske inte alltid har varit till hans fördel i livet men för mig som hans dotter så har det inte varit annat än bra.
Hans roll i mitt liv har förändrats genom åren och vi har aldrig haft en så nära relation som vi har idag och hoppas verkligen att det fortsätter så.
Pappa, jag älskar dig!
Mamma var en underbar människa som jag har ärvt många av mina egenskaper av, både bra och dåliga.
Mamma var en fantastisk pedagog och en extremt stor förebild för mig i mitt yrke som förskollärare/lärare.
Under min uppväxt har relationen till min mamma gått från bra till inte alls bra till underbart bra. Min mamma pushade mig enormt i simningen och tyckte kanske inte att mitt beslut att sluta simma var det bästa jag kunde ta. Då började vår relation knaka i fogarna ordentligt. Hemma hos oss bråkade man inte öppet utan man visade att man var arg genom att ignorera och vara tyst. Detta har jag och mina bröder döpt till "kalla kriget".
Jag tog beslutet att flytta hemifrån redan när jag gick på gymnasiet och då förbättrades min och mammas relation enormt. Då blev min mamma min bästa vän. Den där som jag aldrig trodde att jag skulle klara mig utan.
Vi åkte på semester tillsammans ensamma varje år och där gjorde vi det vi gillar allra bäst, badade, solade och åt och drack gott.
Tyvärr blev mamma diagnostiserad med lungcancer i april 2008 och gick bort bara 3 månader senare. Under de 3 månaderna spenderade jag och mamma väldigt mycket tid tillsammans och det var väldigt viktigt för mig. Jag fick på något vis leva mig in i vad som komma skulle. Självklart så är saknaden och sorgen efter mamma enorm. Men jag klarar mig, och det är mycket tack vare mamma.
Sen är det faktiskt tack vare min pappa som det har gått att gå vidare så pass "enkelt" för mig. Han får stå ut med att jag ringer varje dag och pratar av mig!:)