Min PT är bortrest den här veckan och det känns lite som att någon har tagit min snuttefilt.
Det är ju löjligt men min PT är en av de viktigaste personerna i mitt liv just nu. Hon finns där som någon slags både vänlig och hård själ när jag behöver det som mest.
Jag har insett att jag kan mer än jag tror. Hon bevisar det för mig varje gång vi tränar. Det roliga är att hon egentligen inte måste göra så mycket för att jag ska nå den där lite högre nivån på träningen. Hon behöver stå där och göra så att jag inte fuskar eller att inte den lata sidan av mig tar överhand och gör så att jag ger upp. Hon vet exakt vad hon ska säga för att peppa mig. Jag vill inte höra att jag är duktig, men när hon säger att jag är STARK... då jäklar kan jag ta i det där lilla extra.
Denna vecka har jag alltså varit tvungen att träna själv och det har gått riktigt bra. Jag vet att jag har kommit över något slags hinder denna vecka och hade min PT varit hemma hade kanske träningen gått ännu bättre.
Idag bestämde jag mig för att springa den där streckan som konditionstestet var på som jag gjorde den 1 December. Då sprang jag hela vägen men var livrädd för att aldrig kunna göra om det.
Då sprang jag på 18.07 tror jag det var och idag sprang jag på 15.17!!!!
Fan va nice o känna att det händer något. Däremot blev jag ju livrädd igen att jag aldrig skulle kunna göra om det igen. haha Jag måste få pli på mina hjärnspöken nu!
Sen pratade jag om häromdagen att jag snart har nått min bröllopsvikt och med tanke på att vågen i morse stod och pendlade mellan 82,9-83,0 så bestämde jag mig för att testa den. Jag var helt säker på att den inte skulle gå och stänga...
