Det blev ett känsloladdat besök på kyrkogården idag.....
Jag har känt att jag har blivit mer och mer påverkad av det faktum att mamma inte finns närvarande de senaste månaderna. När stressen har ökat och jag har kännt en sådan kärlek till mitt jobb så hade jag behövt min mamma. Min mamma som alltid på något vis stöttade mig även fast hon kanske inte tyckte lika som mig. Men i jobbet var hon min mentor, min vägledare mitt allt.
Jag har inte gråtit över förlusten av mamma så mycket. Självklart har det strömmat tårar nedför mina kinder i perioder, men jag har haft för mycket som hänt omkring mig som varit positivt för att riktigt kunna känna en allt för stor känsla av saknad.
Idag slog den dock emot mig med full kraft.
Totte sa till Leo att vi skulle till krykogården för att tända ljus för mormor Gunilla. Så Leo pratade om det hela vägen i bilen. När vi stannade bilen så sprang Leo före och skrek bakåt, "Var är mormor Gunilla då???" med entusiasm i rösten. Då gick mitt hjärta itu....
Min älskade mamma, min underbara älskade mamma som älskade barn över allt annat i livet. Hon hade avgudat mina barn, hon hade velat spendera så mycket tid som möjligt med dem. Men hon fick aldrig chansen....
Mina barnen får heller aldrig chansen att uppleva den bästa bästa mormorn i hela världen, i hela universum.
Leo frågade ytterligare ett par gånger var mormor Gunilla var men jag var för ledsen för att svara och Totte valde nog att inte svara. När vi sedan kom till graven där min pappas farmor och mormor ligger begravda dit vi alltid går och tänder ljus så hade jag lugnat ner mig lite. Jag kunde prata lite utan att det brast totalt.
Då sa jag till Leo att mormor Gunilla bor i himlen uppe hos stjärnorna och förklarade för honom att han har sådan tur att han har två mormödrar. En i himlen som han kan vinka till och som alltid tittar på honom och en som han kan leka med och som alltid finns för honom här.
När vi sedan gick till minneslunden där mamma finns någonstans så sa jag till Leo att han skulle vinka till mormor Gunilla i himlen. Det gjorde han glatt! Sen återberättade han flera gånger under kvällen att mormor Gunilla bor i himlen hos stjärnorna.
Det finns nog inget jag önskar mer i livet än att mina barn skulle haft möjlighet att träffa sin riktiga mormor. Eller att min mamma skulle haft chansen att träffa mina älskade barn. Jag vet att hon finns någonstans där ute och vet att jag är lycklig och att jag har fått de bästa barnen jag hade kunnat få, men ändå!!!!
Trots all denna känslostorm så är jag så oerhört lycklig.
Tänk att JAG av alla på jorden får uppleva allt det jag får uppleva. Nu har jag ett äventyr framför mig som jag inte kan förutspå hur det kommer att bli. Jag kan bara försöka att ta till vara på varenda dag och njuta av att just jag får möjlighet att bo i USA och spendera varje dag med mina barn som är det bästa jag gjort i hela mitt liv.
Jag kommer sakna en del här hemma så ofantligt mycket att jag mår illa när jag tänker på det, MEN de finns endast ett telefonsamtal bort. ELLER ett dygn bort... jag kan faktiskt ta mig hem på mindre än 24 timmar och finnas hos de jag älskar allra mest efter barnen och Totte. Ingenting är omöjligt och jag hoppas bara att de är lika glada för min skull som jag försöker vara för min egen skull.
Framtiden ligger framför mig och jag ska ta mig an den med kärlek, nyfikenhet och äventyrslust!