Jag hade tagit två alvedon vid 05.50 i hopp om att må lite bättre när klockan väl ringde. Tyvärr så blev det inte så. Lyckligtvis efter en dusch och både en och två duster med två illbattingar till barn så vaknade jag till liv. Vi hade packat allt på kvällen så på morgonen var det bara att få på oss alla kläder och ringa på hjälp med väskorna och checka ut.
Taxin kom klockan 7 och då hade vi äntligen lyckats ta oss ner till lobbyn påklädda allihopa. Vi hoppade in i varsinn taxi med tanke på allt bagage. 6 stora resväskor, 3 ryggsäckar, en kameraväska, en datorväska samt en dubbelvagn. HÄRLIGT!
Väl på arlanda fortgick allt relativt smidigt. Vi checkade in, åt frukost, köpte ipren och sen helt plötsligt sitter vi på flyget. I skrivande stund sitter jag med min laptop i knät och kan ÄNTLIGEN börja ha tid och framför allt VÅGA tänka. Jag har gått runt som i ett töcken de senaste månaderna och de sista dagarna har varit ett pågående förnekande.
Jag har sagt hejdå till de människor som betyder mest i mitt liv utan att fälla en tår. Jag har sagt hejdå till mitt jobb (med alla det innebär) och barnens pre-school och fällt alldeles för många tårar. Jag har haft extrem ångest över att sluta jobba och för att barnen ska behöva sluta pre-school. Just nu funderar jag om min ångest över detta bara har varit en projektion av annat jag mått dåligt över.
Jag har förnekat för mig själv in i det sista att vi verkligen ska flytta. Jag förstår det fortfarande inte. Kanske kommer det inte bli tydligt för mig förrän den tråkiga vardagen kommer där borta i landet over there.
Vi flyger economy extra med SAS. Om det är värt en massa extra pengar vet jag inte. Nu betalar ju inte vi för det så då är det helt klart värt det. Skönt var dock att ha en egen check in. En egen fast track security osv osv. Fast en sak är säker, idag hade man lätt kunnat flyga economy class med tanke på att planet inte ens är halvfullt. Jag tror nästan att alla hade kunnat få mer än 2 säten i planet var idag.
Lexie ligger i sätet bredvid mig och sover. Hon somnade mitt i maten stackaren. Det har blivit många sena kvällar på sista tiden. Hon har nog nästan sovit i 1.5 timme nu och ju längre hon sover desto bättre. Jag önskar bara att jag kunde slappna av och sova en stund också. Fast jag tror nog att så fort jag kommit till ro så kommer hon att vakna.
Leo och Lexie har än så länge skött sig exemplariskt. Det är bara att hoppas att resten av resan fortsätter lika smidigt. Jag gissar att den inte kommer göra det med tanke på kommande mellanlandning i Chicago med inchckning av bagage igen. Så härligt det ska bli!
Jag får helt enkelt återkomma om det!
Massor av tankar och kramar till er alla fyra!
Det var så roligt att ha er här i lördags! Ja ni är verkligen duktiga och modiga att ni genomför detta stora äventyr! Klart att det kommer att gå bra!
Vi skypar snart någon dag// Kram Eva och Hubbe