Idag fortsätter vi med vår badterapi. Något har hänt med Lexie... Hon är fullständigt livrädd i poolen och jag får inte släppa henne. Min tidigare så tuffa tjej som "simmat" själv sedan hon var 6 månader och bara för 3 månader sedan hoppade själv från kanten och doppade huvudet skriker som en stucken gris med panik i blicken.
Jag vet att en våg slog omkull henne på stranden tidigare i somras och att hon efter det helst satt på kanten och lekte med sanden. För ett par veckor sedan gick hon dock i frivilligt i vattnet på stranden och jag trodde att allt var lugnt.
Så är helt klart inte fallet. Hon är lugn så länge hon når botten med fötterna men så fort jag försöker släppa henne för att hon ska förstå att hon kan simma (med puffar) så panikar hon.
På så sätt fortsätter alltså badterapin tills Lexie lugnat ned sig. Så här kan vi inte ha det...
Det gick lite åt rätt riktning igår, men långt från bra. Nu känner jag mig rätt glad att jag vet vad jag håller på med.
Leo däremot har blivit en riktig fisk och simmar och hoppar mest under vattnet. Han får panik när jag vill ta av puffarna vilket är det vi ska jobba på i höst tänkte jag.
Jag tycker att det går så sjukt mycket pengar till allt här borta nu så jag har ett nytt motto.
-Det jag kan göra själv vägrar jag betala för.
Så ingen städerska, ingen trädgårdsmästare, ingen simtränare osv osv.
Jag har dessutom bestämt att barnen bara får gå 2 dagar i veckan på Preschool. Jag vet inte än om det känns som ett bra beslut. Ekonomiskt är det utan tvekan ett bra beslut....
Ja då fick nu ni lite update om tankar just nu på 92nd way!
