Fredag den 20/1-2012
publicerat i
Seattle;
Snart har vi befunnit oss i USA i 2 månader. Det känns både som att vi har varit här hur länge som helst och som att vi knappt har hunnit säga hejdå till alla där hemma.
Eller säga hejdå har vi verkligen inte hunnit, eller velat. Jag var i något slags robotmode de sista veckorna i Sverige. Jag ville bara få allting att fungera utan att ha känslor kring det som komma skulle. Det fungerade rätt bra för mig faktiskt. Jag grät vid tre avsked, jobbet, barnens pre-school och när jag skulle säga hejdå till min moster.
Annars klarade jag det rätt bra.
Det är nu mitt dåliga minne och anpassningsförmåga är bra att ha. (Egentligen både bra och dåligt!) Jag anpassar mig där jag är och glömmer liksom bort vad jag en gång hade. Jag vet att jag borde sakna Sverige och ALLT som finns där borta. MEN... jag har glömt bort exakt VAD det är jag saknar.
Jag har inte glömt bort hur mycket jag saknar min pappa, Solveig och resten av min familj. Dock vet jag att de finns där i Sverige och väntar på den dagen vi är tillbaka eller de kommer och hälsar på.
Sanningen är dock att vi trivs väldigt bra här borta.
Vad det kommer att betyda i framtiden har jag ingen aning om, den som lever får se!:)