Jag har länge drömt om att få vara hemmafru. Ibland tror jag mest att jag gjort det för att jag är lat och för att det inte riktigt anses helt okej att ha det som mål i livet.
Kanske har det inte varit ett mål i livet, men att få känna att man kan ägna sig helt åt hus, hem och barn har varit lockande. Jag hade en föreställning om att om jag var hemmafru skulle mitt liv se ut på följande sätt.
- Gå upp och laga frukost till hela familjen.
- Skicka iväg barnen till skolan. (Ja i min fantasi gick de i skolan.)
- Städa undan lite hemma.
- Gå och träna.
- Åka hem och laga lunch och sen bara njuta av mitt hus och hem.
- Hämta barn i skolan och sedan ha roligt med mina barn hela eftermiddagen tills det var dags att laga middag.
När vi väl landade här i Seattle och min "dröm" skulle bli verklighet så såg inte verkligheten ut sådär. Det kändes som att min dröm blivit krossad. Det fanns INGENTING med livet som hemmafru som jag uppskattade. Jag avskydde det men försökte att vara positiv. Jag vet att jag tyckte att jag hade världens jobbigaste ungar och att jag inte ville annat än gå och jobba. (Om inte annat för att få Johanna tid!) Jag gjorde inget annat än att städa och laga mat och lyssna på gnäll och skrik från barnen. Jag ORKADE inte göra någonting annat än detta. Den tid jag fick satt jag framför datorn och tittade på bra tvserier. Det var det enda som höll mig igång.
Efter vår semester i Sverige så har dock mitt liv förändrats totalt. Jag tror att det har med min inställning att göra. Eller jag är helt övertygad att det har med mina egna tankar att göra. Jag har dessutom blivit bättre på att organisera mitt liv utefter de förutsättningar som finns nu. Visst har det blivit enklare nu när även Lexie är på preschool. Dock är Leo och Lexie endast där 6 timmar i veckan nu, men det gör SÅÅÅÅ stor skillnad.
Nu uppskattar jag varje dag. Jag har min lilla rutin för att allt ska fungera. Visst tröttnar jag ibland, men vem tröttnar inte på sitt liv ibland?
Barnen kan fortfarande vara riktigt riktigt jobbiga, men jag har ett helt annat tålamod att hantera det med nu. Jag trivs fantastiskt bra här nu.
Det är bara rent förjävligt att det är så långt hem till er min familj och mina underbara vänner!!!!