Mitt liv med Leonidas och Lexie

 

Sommarvädret har kommit med besked till Redmond. Vi försöker njuta av varje minut.

Att njuta kan dock vara svårt ibland med två huliganer som just nu verkar ha ätit några djävulspiller. Igår hade jag den sämsta dagen på mycket länge med mina små. De har slutat lyssna på mig helt. Det känns oftast okej, jag förstår dem. Det är trots allt jag som tjatar på dem i stort sett dygnet runt.
MEN... igår fick jag nog.

 

Då fick jag ta av mig mammakostymen och sätta på mig pedagogkostymen.

 

Vi hade varit på en affär på förmiddagen jag och barnen. De betedde sig förfärligt. De lyssnade inte på något jag sa, sprang omkring och det värsta, de höll på att slå ihjäl varandra.

 

Jag fick inte med mig hälften av vad jag skulle ha innan vi var tvugna att avbyra shoppingturen och åka hem.
På eftermiddagen var jag tvungen att åka iväg igen och då förbredde jag båda barnen på vad det var som gällde. Vi skulle åka till en tråkig affär, MEN om de var snälla och skötte sig i affären så skulle vi gå och köpa glass efter.

Vi pratade om detta flera gånger på väg till affären och båda barnen var med på noterna.

I affären så hade noterna tydligen skrivits om. Inte av mig. Men av dem.
Det var då jag fick nog. Jag gav dem 3 chanser att bättra sig men efter det tog jag en i varsinn arm och gick tillbaka till bilen med det tydliga budskapet att nu skulle det inte bli någon glass.

Båda barnen skrek som tokar. Lexie i ca 25 minuter, bland annat för att hon inte ville ha på sig säkerhetsbältet men även för utebliven glass och att hon inte fick ha nappen. Leo var då relativt lugn. När Lexie lugnat ner sig drog Leo igång.

 

 

Väl hemma skrek Leo fortfarande som en stucken gris över utebliven glass. När han väl lugnat ned sig så började han göra dumheter igen. Slå Lexie, röra saker han vet att han inte får röra osv osv.
Då fick jag nog. Då gick jag och hämtade hans älskade snutte och la den i en soppåse som jag sedan låtsades slänga i soptunnan.

 

När Totte kom hem hade barnen skött sig i ca 60 minuter då gav vi dem en andra chans. Vi åkte tillbaka till den tråkiga affären och om de skötte sig så skulle de få glass efter middagen.
Ja det var kanske inga änglar vi hade med oss men de hade lämnat djävularna hemma.

Jag inser att jag har låtit deras viljor ta för stor plats här hemma. Jag har känt av det länge men det har varit en lätt utväg att ta när man själv håller på att gå sönder av spendera all vaken tid med dem.
Nu är det dock slut med det. Nu är det nolltolerans för en tid framöver. Jag kommer förmodligen se ut som den mest stränga mamman i världshistorien för ett tag framöver.

Tyvärr är det nog det som gäller nu. Pedagogkostymen på halva mig tills mina barn börjar sköta sig. Så här kan vi inte ha det, varken dem eller jag.