Mitt liv med Leonidas och Lexie

 

Nej för Leo skulle aldrig ställa till en scen... så var det jag tänkte i morse.

Efter tandläkaren hade vi bråttom till dansen. Det blev snabbt hem för att hämta danskläder och något att äta. Vi hann inte äta frukost på morgonen och efter dansen skulle vi iväg för att träffa kompisar för att bada.

 

Jag brukar alltid vara noga med att förbereda Leo på vad det är som gäller för dagen. Med tanke på att dagarna ser väldigt olika ut med många olika aktiviteter tycker jag att det är jätteviktigt.

I morse hade jag inte förberett barnen...

De senaste två dagarna har dock varit väldigt hektiska så jag varken tänkte på det i morse, eller trodde att det skulle behövas.

Leo älskar dansen. Han lyser upp som en solstråle så om det var något jag inte trodde att han skulle behöva ha koll på innan så var det dansen. När vi sedan har bråttom till dansen och fastnar i vägarbete som vanligt just nu så ber jag Leo att byta tröja i bilen. När han sedan inser att det är för att han får på sig danskläderna så freakar han ur. Han ska ABSOLUT inte dansa. Han vill bara åka hem.

 

Jag blir lugnare än vanligt och känner hur pedagogJohanna tar över situationen.

När vi väl är framme och Leo gråter hysteriskt så säger jag lugnt att han inte behöver dansa men att vi måste gå in och titta när kompisarna dansar. Jag får med båda barnen in, på med steppskorna och sen drar jag med Leo in i danssalen.
Tårarna bara sprutar på stackaren vilket inte är vanligt men jag står på mig. Jag säger att det är okej om han inte vill dansa men jag vill att han är med i danssalen.

Han fortsätter skrika och gråta och jag känner de andra föräldrarnas blickar bränna mig i ryggen. Jag står dock på mig och till slut lyckas jag få med honom på samlingen de har i en ring på golvet. Han får sitta brevid en av de andra killarna och han lugnar ner sig. Då trodde jag att det skulle vara lugnt.

MEN när det väl är dags att sätta igång och dansa så totalvägrar han. Han ställer sig inte upp och till slut lyckas läraren få honom att sätta sig på en stol vid kanten för att titta på. Han får ett gosedjur i armarna och beskedet att han jättegärna får dansa när han vill.

Efter 15 minuter sittande på stolen ser jag att det spritter i kroppen på honom så jag går in och frågar om han vill dansa. Självklart vill han det då och resten av lektionen fungerar strålande. Han lyser som den solstråle jag är van att se honom som på dansen.

I bilen på vägen hem så frågar jag honom om det var roligt på dansklassen. JA svarar han entusiastiskt. Då frågar jag om det är något som inte var roligt, då svarar han: "Att sitta på den blå stolen var inte roligt".
Nej det förstår jag svarade jag, det är bättre att vara med och dansa från början. Ska du vara det nästa gång?
"Ja, det är roligt att dansa mamma"!

 

Lilla skrutten. Kanske ställde han inte till en scen i den rätta betydelsen men han protesterade nog både mot det ena och det andra. Tur att han insåg att det var roligare att vara med än att stå brevid. Om han inte gjort det hade jag nog känt mig mycket otillräcklig!