Livet är en tävling från början till slut. Ja, så har jag alltid sett det.
Inte alltid helt hälsosamt, men inte heller helt dumt att ha ett jävlaranamma i sig.
Min älskade man är inte av samma natur när det gäller detta som vad jag är.
Mina barn.... (Hjälp mig Gud) är tyvärr/som tur var ,av samma tävlingsnatur som jag. Detta var till en början fantastiskt. Jag kunde få dem att hoppa in i bilen lite fortare, eller klä på sig lite snabbare genom att göra saker till en tävling och säga heja heja.
Min älskade man är inte av samma natur när det gäller detta som vad jag är.
Mina barn.... (Hjälp mig Gud) är tyvärr/som tur var ,av samma tävlingsnatur som jag. Detta var till en början fantastiskt. Jag kunde få dem att hoppa in i bilen lite fortare, eller klä på sig lite snabbare genom att göra saker till en tävling och säga heja heja.
MEN... Nu... har detta med att vinna någonstans smugit sig fram. Inte från mig. (Tror jag!)
Så nu är allt blodigt allvar, framför allt för Leo. Han ska vinna ALLT. Både som tur var och tyvärr så vinner han inte allt mot sin lillasyster. Hon har inte fattat att inte båda kan vinna så henne kan man distrahera. Leo däremot, han inser när han inte vinner och då blir det kalabalik här hemma. Han har börjat försöka göra om reglerna så fort han inte vinner. Lite väl smart för min smak...
När jag försöker pedagogiskt berätta att man inte alltid kan vinna och att man är bra på olika saker.. osv osv då blir det gråtkalas.
Japp....nu är det bara att försöka bita i det sura äpplet och försöka göra min älskade son till en lika bra "förlorare" som "vinnare". Med mina gener både i mig själv och i honom kommer detta bli en rejäl utmaning!
Önska mig Lycka till!;)